Igår hade vi teori istället för ridning. Jag red på två lektionshästar, Fantasi och Zigge, och berättade under tiden om hur jag tänker och inverkar under ett ridpass. Fantasi är också väldigt bra att visa fel på, t.ex. hur hon reagerar om jag blir stum i handen, hamnar i bakvikt eller kniper med låren. Det uppskattar hon inte alls… 😉
Zigge tror jag var ett ganska bra exempel på hur en häst kommer igång mer med ryggen efter en stund. Han travar lite försiktigt och snabbt i början, men i slutet av passet började han jobba mer genom kroppen och jag fick bättre kontakt och stöd.
En sak som jag också tror var bra att visa / känna för eleverna var hur mycket kontakt jag har i bettet. Alla fick känna i tygeln ungefär hur mycket jag vill ha ”i handen”. Nu menar jag inte att hästen ska lägga sig på bettet och ta spjärn! Jag tror dock att en vanlig missuppfattning är att man försöker ”rida loss” hästen från bettet, dvs plocka bort all kontakt, alternativt släppa för mycket, vilket gör att man tappar kommunikationen.
Ofta har hästen bara knäppt av i nacken och går med en falsk eftergift.
Jag har olika mycket kontakt med olika hästar, och det varierar också hur mycket under ridpasset. Det är alltså inte statiskt! Men jag vill hela tiden ”känna hästens mun” så att det inte blir tomt. I det här jobbet är det naturligtvis A och O att känna sitsen och även kunna kommunicera via sätet / sittbenen och skänkeln. Allt hänger ju ihop!
Jag tror att det var uppskattat, och det blir säkert fler gånger. Jag tänkte dock i första hand försöka få till att rida Anea och Grodan nästa termin, och då med hjälp av Nina. Då får hon prata och så rider jag.
Inga bilder från igår, det glömdes bort… Ni får en sommarbild istället.
Inga svar