Vet inte riktigt hur jag ska formulera ett sådant här inlägg, det är aldrig roligt att skriva. Iffi har nått den aktningsvärda åldern av 21 år, och har varit oförskämt fin (för sin ålder) fram tills nu. Sista veckorna har det dock gått utför, snabbt. Trodde / hoppades först att hon hade gjort något i hagen men det är åldern som har kommit ikapp henne. Hon är väldigt stel bak, har fått kraftig patellaupphakning (haft tendenser tidigare, men aldrig såhär mycket) och bedömningen av veterinären var att hon möjligen skulle kunna gå som promenadhäst (efter behandling), men det är inget alternativ för mig. Dessutom halt på ett framben, vilket aldrig hänt förut. Det kanske hade gått att åtgärda, men allt detta sammantaget ger ingen god prognos för en så gammal häst. Det känns för jävligt för hon är ändå pigg och jättefin i kroppen, men jag tror att om jag ens skulle börja rota i alla dessa problem så skjuter jag ändå bara upp det oundvikliga.
Det är väldigt tungt att ta beslut om att ta bort en häst. Som hästägare och i hjärtat känns det fel, men som företagare och om jag ser det rationellt så känns det rätt. Jag har haft det här i bakhuvudet länge eftersom jag vet att hon har haft lite dåliga bakknän och hon är inte ung längre. Det var egentligen en tidsfråga. Ändå känner jag mig inte alls ”beredd” nu, efter att ha hängt ihop i 8 år. Iffi var en av de första hästarna jag köpte. I början hade jag lite svårt att få in henne i verksamheten eftersom vi hade lite olika åsikter, men vi möttes ”halvvägs” och sedan har hon fungerat jättebra och varit en av de hästar som har jobbat mest. Dessutom världens snällaste häst att hålla på med. Jag kommer sakna henne massor, men är också oerhört tacksam över att ha fått ha henne hos mig fram tills nu. Jag vet att jag har gett henne ett bra hästliv och att hon har trivts hos mig.
Om ni vill kommentera får ni gärna skriva något fint om henne, men något ”medlidande” vill jag inte ha, det känns bara jobbigt. Det här ingår i mitt jobb, vare sig jag vill eller inte. Det är något man får räkna med i den här typen av verksamhet tyvärr. Det svåra är såklart att när man har så få hästar så kommer man dem nära. Det är inte ”mina lektionshästar” utan mina hästar om ni förstår hur jag menar. Man vänjer sig inte men jag vet ju att det går över. Det här är baksidan av att ha djur. Man får vara tacksam över den tiden man får med dem, och tiden med Iffi har trots allt varit längre än jag hade hoppats på. Kommer aldrig glömma den här matglada fuxen!
Första bilden jag hade med henne på hemsidan.
Bilder från kurser.
Det som nästan känns jobbigast är att Iffi och Fanta är så bra vänner och alltid står och kliar varandra i hagen. Vem ska Fanta hänga med nu? Kan hästar sakna varandra?
En favoritbild. Första gången Iffi såg fåren så jagade hon dem. Här ser de ut att vara bästisar, men jag kan avslöja att både fåren och Iffi är ute efter en havrehink som står på marken…
Kompishäng. Älskar den här bilden! Ren lycka. 🙂
En riktig livsnjutare, Iffi i ett nötskal.
<3 <3 <3
Etiketter:
4 svar
Fina fina Iffi! Hon var den första av dina hästar som jag fick äran att rida, och hon har gett mig så många aha-upplevelser och härliga lektioner. Hon kommer sannerligen att vara saknad! <3
Iffi är ju den enda av dina hästar som jag ridit. Och jag tyckte hon var väldigt trevlig att både rida och hålla på med.
Och jag som läst din blogg länge har ju förstått att hon varit en klippa, så jag förstår att det är en stor förlust både för dig, dina elever och verksamheten.
Sov gott Iffi.
Fina fina Iffi! En så trygg, cool, härlig och snygg häst. Har känt mig 100% med henne och till och ridit bommar utan blackout fast det är min skräck. Envis, gosig och mästare på sidvärts.
Hennes bästa är ändå när men kommer in i dörren, börjar fippla med händerna i fickorna och hon ”morr”-gnäggar så näsborrarna fladdrar. ❤️
Kommer sakna massor!
Åh vackra Iffi! Vilka fina bilder på henne också. Hon var min favvohäst hos dig och jag minns känslan när jag satt i sadeln!