Mitt korta inlägg igår visar ju att så länge man har hälsan så kan man rida långt upp i åren. Då kanske det verkar dumt att jag för en tid sedan skrev att jag ”börjar känna mig gammal”, vilket några har ifrågasatt, med all rätt… Jag kanske får förklara mig lite närmare här.
Jag förstår ju att jag inte är ”gammal” i den bemärkelsen, och att jag kommer kunna rida och träna och tävla i många år till om inget konstigt händer. Den här ”stressen” som jag nämnde har kanske inte enbart med mig själv att göra, utan även hästarnas ålder. Jag har egentligen bättre förutsättningar nu än någonsin, och har också kommit längre än jag trodde. Då borde man ju kunna slappna av och slå sig till ro, men jag känner snarare att jag måste ta tillvara den här möjligheten så bra jag kan. Jag kanske kan komma lite längre ändå, än vad jag trodde, men jag vet inte om jag får så många fler tillfällen. För tro mig, att ha häst och kunna tävla, det är inget jag tar för givet – fastän jag jobbar med det här. Jag har inte de ekonomiska resurserna som krävs för att verkligen ”satsa”.
Det är alltså en kombination av att både jag blir äldre, men också att båda hästarna är 15. Jag ser att jag har ungefär två år på mig att göra ”så mycket som möjligt” med dem. Sedan kanske jag måste räkna med att ta en paus från att tävla för att jag inte har någon häst? Det är inte aktuellt att skaffa en unghäst som kan stå ”på tillväxt” – det finns inte tid, plats och pengar för det just nu. Jag tror att jag kan ta den där pausen om det behövs, men då vill jag känna att jag har förvaltat den här tiden väl.
DET är lite av en stress eller vad jag ska kalla det? Jag vet att många tycker att jag har höga krav osv, men tänk på att det här är mitt yrke och min karriär, inte någon hobby. Och om jag inte hade haft höga krav på mig själv hade jag aldrig haft en egen verksamhet och en egen gård. Då hade jag fortfarande jobbat på en ridskola och förmodligen vantrivts! (Inget fel att jobba på ridskola – det passade bara inte mig.) Så jag ser inget negativt i att ha höga krav, men det gäller att kunna hantera det på rätt sätt och jag tycker jag blivit bättre på det med åren. Och jag är högst medveten om att det är viktigt att njuta av ”färden” under tiden, det får man inte glömma!
Jag går inte runt och ”mår dåligt” över det här, och jag pressar verkligen inte hästarna mer pga det heller. Jag tycker snarare att jag tävlar förhållandelsevis lite (jämfört med många andra) och anpassar mig mycket efter hästarna. Så att kalla det ”stress” var kanske dumt. Det är mest en känsla av att vilja få ut så mycket jag kan av mina möjligheter. Jag kommer inte ha råd att köpa mig någon ny, lovande häst ”bara sådär” – men att förklara mina tankar kring det kräver nästan ytterligare ett inlägg…
Kontentan är alltså att jag känner att det kan vara en begränsad tid som jag har den här möjligheten, och att jag vill göra det bästa av den. Att jag kommer rida länge till, det är jag såklart övertygad om. Sedan kommer det säkert andra chanser och tillfällen i framtiden, men jag kanske inte aktivt letar efter en ny tävlingshäst åt mig när Anea och Harry inte tävlar mer.
Anea och jag efter vår debut i St Georges. Bara att rida i hatt och frack var ju ett mål i sig… 😉
Inga svar