Framåtbjudning är A och O när man rider, utan den blir det svårt att utföra något alls egentligen. Att hitta bjudningen handlar dock inte om att bara gasa, utan snarare om att hitta rätt ”dragläge” i hästen. Det är en konst, och kräver att hästen är lyhörd på dina hjälper, men också att du som ryttare lyssnar in hästens reaktioner. Generellt är det lättare att rida pigga hästar med egen motor. Lite ”segare” eller långsamma hästar passar kanske mer ovana ryttare, medan man vill ha mer nerv och energi ju högre upp man kommer.
Det svåra med hästar som inte bjuder av sig själva är att ryttaren ofta börjar klämma med benen, ”gunga” med sätet och hjälpa till i varje steg, vilket tyvärr bara gör att det blir en ond cirkel som kräver mer och mer drivning. Egentligen är bästa medicinen på dessa hästar att rida med så lite ben som möjligt. Det är bättre att lära sig vara snabb, och försöka få hästen att svara på hjälpen framåt, istället för att ”bära” hästen med benen. Det gäller att lära sig en teknik, men också att våga vara lite bestämd precis när man hoppar upp och vara tydlig direkt. Om du inte kräver att hästen går framåt redan i skritt på lång tygel, så kommer den inte svara framåt sedan när du vill börja trava. Tänk på att hästen också ska gå framåt på marken när du leder den! Calle och Harry är ju lite segare hästar, men båda är ändå känsliga, om man rider konsekvent. Harry är jag jättenoga med att han går framåt även när jag leder honom, och då tar jag ett spö och håller i, inte för att skrämmas, men han skrittar på bättre då. Däremot har jag börjat lägga bort spöt vid ridning nu, för att öva mig inför tävling. Jag vill inte vara beroende av att ha spöt hemma, för då blir det såklart svårare på banan.
De piggare hästarna tycker jag, hur konstigt det än låter, att man ofta får rida med mer skänkel. Då menar jag inte att klämma, men att jag håller skänkeln stadigare intill. Dessa hästar är ofta känsligare för snabba rörelser och de trivs bättre med ett jämnare tryck, medan den sega hästen behöver kvicka skänkelhjälper. Dessutom är det lätt att den pigga hästen springer ifrån jobbet och kanske också krullar ihop sig och släpper stödet. I det fallet går det inte att bromsa sig ur problemet – speciellt inte om du inte har något stöd. Så på en sådan häst måste man rida fram till handen, för att få kontakt, och sedan korrigera med små, små förhållningar och sätet. Jag har faktiskt inte haft så många sådana hästar (fast jag trivs med den ridningen), men Zigge är en sådan häst. Igår när han gick på lektion var det väldigt tydligt. I början ”sprang” han lite och var låg i formen, men i slutet, när Maria började använda mer skänkel, så blev han superfin! Det kan vara svårt att som ryttare tänka drivning när man upplever att hästen springer, och det här kommer bli en utmaning för mig som instruktör. Jag tror dock att en del av ”problemet” jämnar ut sig med mer styrka, och att han kommer kunna jobba mer. Just nu känns det som om hans huvud behöver mer motion än vad kroppen ännu orkar med.
Inga svar