I tisdags var jag och tränade hos Nina, och igår var jag iväg till Strömsholm med Anea. Träningen gick sådär, det var helt ok men jag tyckte inte hon var framme för skänkeln och att hon kanske kändes lite trött. Det kan lika bra vara att hon inte rikitgt var ”på hjälperna” eftersom jag bara hade skrittat ut dagen innan. Nina var nöjd och tyckte att piruetterna var bättre än någonsin (till slut då, efter X antal försök), och det kan jag hålla med om. I övrigt hade jag velat haft henne lite mer ”på hugget”. Men faktum är att jag är ganska bortskämd nu med bra flyt och fin känsla och då vill man ju ha det hela tiden!
Det som hjälpte mig i piruetten var att Nina sa att jag ska rida ”klyftor”, och då fattade jag känslan bättre och red mer i varje språng. Det är så lätt att bara ramla runt. Och så måste jag själv avsluta och rida ur ordentligt. Där låter jag henne gärna falla isär och tycker själv att vi är ”klara” – ni vet, lite som när man har hoppat ett hinder och är så glad att man sedan helt missar att man har landat i korsgalopp eller hästen skenar efter typ. SÅ illa är det inte, men kvalitén blev så mycket bättre när jag även avslutade piruetten mer ”medvetet”.
Igår var jag alltså iväg till Strömsholm för genrep inför att tävla i helgen. Det här är den stora fördelen med att rida lite högre klasser – att man kan få chansen att testa banan innan. Jag red en stund både på framridningsbanan och sedan en stund på tävlingsbanan. Hon var SÅ DUKTIG alltså! Det var ganska mycket folk (inte som det kommer vara i helgen dock…), hästar och högtalare med hög musik. Men det känns som om hon fattar att ”nu gäller det”. Jag tycker det är lite dumt att lägga för mycket ”känslor” på hästarna, de tänker ju inte som vi precis, men ibland undrar man ju alltså? Hon känner ju med största sannolikhet i alla fall att JAG tycker att det är allvar.
Jag är nöjd med att jag i alla fall inte greps av ”panik” när jag skulle rida runt mitt bland några ganska kända namn. Först höll jag på att bli lite spänd när jag insåg vad jag hade gett mig in i, och att jag tycker att jag kanske inte alls har där att göra. Men det har jag visst. Jag ska bara rida för min skull och vara där och träna. Och sedan började jag tycka att det var roligt. Tänk att jag faktiskt får rida på Strömsholm för att jag ska tävla där. Och runt mig är det massa fina hästar – som faktiskt ska ge mig inspiration och inte skrämma mig!
Anea kändes fin. Jätteduktig var hon, mjuk och avspänd! Red kanske lite ”slätstruket” och återhållet men vill absolut inte sätta tryck i henne dagarna innan så hon blir trött eller spänd. Vi joggade runt men gjorde i princip alla krumelurer. Avslutade med serien (som krånglade häromdagen) – nu satt den och då travade jag av. Det låter larvigt, men det känns som om hon känner sig duktig och är lite mallig över att vara i sådana här sammanhang, haha. Även om jag är medveten om att alla hästar runt mig där förmodligen är en bra bit dyrare och finare, så kände jag mig ändå inte som ”det svarta fåret”. Så det här var bra miljöträning och mental träning för oss båda! Sedan får vi se om allt håller ihop till helgen, men som sagt – det är bara träning!
Inga svar