Efter hippologen var det dags att prova sina vingar. Nu var jag alltså diplomerad ridlärare, och det faller sig ganska naturligt att då söka ridlärar-tjänster. Jag hade riktig tur, för just då utannonserades ett jobb på Mälarhöjdens ridskola. Jag ville flytta hem till Stockholmstrakten och jag lyckades faktiskt få en hyresrätt i Skogås (där jag är uppväxt). Men jag hade ingen bil, så det var ju ganska begränsat med jobbmöjligheter då. Vilken flax att hitta ett jobb dit man kunde åka kommunalt! Jag reflekterade inte över att man ”borde” skicka CV eller något sådant, utan jag ringde och bad om att få komma och hälsa på. Det kanske var ett bra drag att vara lite framfusig, för jobbet blev mitt!
Där blev jag i ungefär ett år. Jag hade lektioner, stalltjänst och det ingick också en del ridning i jobbet. Det var ett bra ställe att börja på. Men, i vanlig ordning, så insåg jag att jag ville ”mer”. Och då var det ridningen som var kruxet. Det ÄR svårt att utvecklas själv när man rider till lektionshästar, och det fanns ingen möjlighet att ha egen häst då. En period tog jag privatlektioner på Mälardalens ridskola (där jag jobbade innan hippologen, om ni minns.) Det ledde till att jag fick en tjänst där igen, men som ridlärare denna gång.
Så det blev flytt igen, till andra sidan stan. Och så snodde jag med mig mammas bil, för nu gick det inte att åka kommunalt längre. Jag blev kvar på Mälardalen i ca fyra år. Jag hade mer ridmöjligheter och kunde tävla. Bl.a. tävlade jag Jasse, en av lektionshästarna där, upp till MsvB. (Hästarna där var lite mer utbildade än den genomsnittliga ridskolehästen.) Red även några LA på Fannie, en privathäst som gick med i verksamheten.
Jag och Jasse
Jag och Fannie
Och efter ett tag fick jag en ny foderhäst ”på halsen” – inte så att jag letade, utan han bara dök upp. Ofta verkar det vara så. Det var en liten häst som hette Alpen Tiger. Det var också en privathäst som skulle gå med i verksamheten, men han fungerade sådär, han var spänd och stark och inte så utbildad. Jag red honom mer och mer, och det slutade med att jag tog över honom helt. Vi tävlade upp till LA, och fick några rosetter.
Efter tre år började bli rastlös igen, och kände att jag behövde rida mer ändå! Och då bad jag om att få tjänstledigt ett halvår för att satsa på mig själv. Det blev flytt igen – till Skåne. Hyrde ut min lägenhet och började jobba hos Nina Bengtsson (ni ser mönstret här va?), som då bodde där nere en period. Jag tog med mig Tiger, och en till häst som jag hade på tillridning. Det blev ett extra tillskott i kassan, plus att jag fortsatte fakturera åt ridskolan så jag fick in några extra kronor även där varje månad. Detta, plus en liten lön och boende gjorde att jag kunde hanka mig fram ett tag. Det stora värdet var ridningen, på fina hästar som var bra utbildade. Det finns ingen tränare som kan ersätta en bra häst – för hur bra någon än förklarar för dig så måste du känna hur det ”ska kännas” för att förstå! Det är därför det är så viktigt att rida rätt utbildade hästar för att kunna utvecklas själv!
Jag fick massor av hjälp, både på Ninas hästar, och lektioner på de två jag hade med mig. Det var en väldigt bra period, för jag lärde mig också att det faktiskt ”får bli fel” när man rider, bara man kan analysera det och försöka göra det bättre. Tidigare hade jag bara försökt rida perfekt hela tiden och inte kunnat acceptera sämre pass. Nu fick jag någon slags förståelse för att det går att lära sig även av sina misstag (om man har rätt hjälp, vill säga). Jag blev mycket tryggare som ryttare av det här.
Jag och Tiger
Ett halvår gick fort. Väl hemma på ridskolan igen tänkte jag att jag skulle få ny energi och nya infallsvinklar av Skåne-vistelsen, och det fick jag på sätt och vis. Men att vidga sina vyer kan också göra att man känner sig ”instängd” och det räckte inte för mig att vara anställd på en ridskola längre. Jag ville ju mer! Och framförallt så hägrade drömmen om att göra något eget så småningom. Jag insåg ju också att för att klara det så måste man ha ganska mycket ”kött på benen”. Så, efter ett halvår hemma igen så började jag leta efter andra möjligheter – och det får ni läsa om i nästa del.
Inga svar