Här kommer mer gamla minnen, från mitt första år som egenföretagare. Jag startade alltså upp verksamheten på Helmer Ridcenter i Strängnäs. Där hyrde jag fem boxar i en liten stalldel på en stor anläggning med flera verksamheter. Från början hade de haft någon slags kursverksamhet där med lusitanos, men det hade minskats ner rejält innan jag flyttade dit. Däremot fanns det restaurang, övernattningsmöjligheter, ridsportbutik, stort ridhus och inackorderingsstall. Det fanns även en liten ponnyverksamhet och anläggningen hyrdes ut till evenemang och tävlingar, så det hände ganska mycket där. Det var både roligt och lite besvärligt, eftersom flera skulle samsas på samma yta, men det gick ju också att dra nytta av varandras olika verksamheter och samarbeta kring det vilket var bra för mig och också gjorde att man kände sig mindre ensam i början. Tanken med ett ”företags-kollektiv” tilltalar mig faktiskt.
Stora stallet / ridhus och utebana
Övernattningsrum, gym och restaurang med utsikt över ridhuset. Det var stort och rätt överdimensionerat…. Typ: massor av möjligheter men egentligen ingen som kunde ro det här projektet iland på längre sikt.
Nogge var mitt första hästköp.
Anea hade jag med mig från tiden på Arphus
Wirja och Iffi var hästköp nummer 2 och 3
Sista hästen lånade jag. En connemara som egentligen var utbildad western, men även dressyrriden. Det var en kompis som ägde honom, och här har de ridit en uppvisning / show, därav klädseln… Vi gjorde ganska mycket roliga saker det här året.

Vy från andra hållet
Öppet hus när jag var nystartad
Jag fick hålla ponnylektionerna en dag i veckan vilket var en bra extra inkomst i början!
Jag fick ibland hyra Liso när jag behövde fler hästar. (En av de få lusitanos som var kvar.) Och när han skulle gå privatlektioner hyrdes jag in som instruktör, så det var ett bra samarbete. Jag red honom också på någon uppvisning. Han var duktig på spansk skritt, bland annat.
Ordning och reda i min lilla sadelkammare. På den här tiden så tyckte jag att alla hästar skulle ha både träns och kandar, men nu rider jag aldrig på kandar längre. Gillar det inte nämnvärt och nu är det ju inte att krav när man tävlar i Sverige längre, ens på högre nivå. Men då (bara 10 år sedan) var det typ ”självklart”.
Det här året började jag tävla Anea. Här i Mariefred där vi kom 2:a i en LA6 (motsv MsvC)
Jag red för Gripens ryttarförening och vårt lag kom 1:a i dressyrallsvenskan. Anea var placerad i alla sina starter.
Till vänster var min stalldel.

Jag var på Helmer ridcenter från sommaren 2009 till sommaren 2010. Det var ett spännande, roligt och lärorikt år. Det var till stor del bra folk att jobba ihop med, men det var också en hel del skitsnack och (förlåt!!) ”småstads-mentalitet” där. Alltså ”alla kände alla” och skvallrade en hel massa. Jag avskyr sådant och just den biten saknar jag inte det minsta kan jag säga. Men på det stora hela var det ett bra år som hjälpte mig igång, och en bra anläggning innan det spårade ur mot slutet. Restaurangen togs över av några oseriösa människor och mina kursdeltagare fick förfärlig mat. En gång skulle jag ha ponnyläger och barnen skulle ha frukost men ingen var där så jag fick bryta mig in i köket. Ja, lite annat i samma anda mot slutet gjorde att en flytt därifrån inte var alltför betungande. Sedan skulle anläggningen säljas (vet inte hur det gick) så det var bara tur att jag precis hann dra därifrån innan jag annars hade blivit uppsagd istället. År två tillbringade jag på Antuna gård. Mer om det i nästa inlägg.

I mitt förra inlägg skrev jag lite om drömmen om att starta eget. Nu i efterhand så verkar det så himla lätt att bara dra igång en sådan sak, men om jag verkligen tänker igenom det med min rationella del av hjärnan så fattar jag inte att jag gjorde det. Jag fattar inte heller att ingen (förälder t.ex?) försökte tala mig tillrätta. Faktiskt var det ingen som försökte stoppa mig, vilket jag är glad över, men också en aning förbryllad.

Jag tänkte skriva lite mer om hur jag praktiskt gick tillväga. Saken är den att jag hade levt så länge med det här målet framför ögonen, och mentalt förberett mig under flera år, så därför kändes det så självklart att köra! Dessutom har tanken på det här alltid varit min ”stora kärlek” och då finns det liksom inga alternativ, eller något som kan stoppa en från att försöka. Man bara måste göra det.

Saker jag har gjorde innan för att förbereda mig var t.ex. att läsa på om företagsekonomi, försöka få inblick i hur man driver företag på de arbetsplatser jag hade innan, kolla upp liknande verksamheter på marknaden etc. Jag jobbade på ridskola under flera år och hade ganska mycket frihet att hålla egna kurser och planera mina lektioner vilket också gav erfarenhet. Det jag behövde för att känna mig säkrare inför att ha egna hästar som dessutom skulle ”hålla måttet” och ridas till / utbildas, var mer ridkunskaper på välutbildade hästar. Jag hade turen att få jobb hos Pether Markne och Per Sandgaard på Arphus gård i Strängnäs. Jag hade tänkt stanna ett år, men det blev två väldigt lärorika år som jag har haft enorm nytta av!
En av de hästarna som jag red mest på Arphus

Under mina två år på Arphus så började jag utforma lite mer konkreta planer kring att starta upp. Jag hade turen att kunna få hjälp av Nyföretagarcentrum som bl.a. hjälpte mig med en affärsplan och budget. Min tanke var att hyra ett litet stall i Stockholmsområdet, men det var ju inte alltför lätt att hitta. Jag fick tips om att hyra en stalldel på en anläggning i Strängnäs, och det kändes som ett sätt att i alla fall komma igång, även om det var en tillfällig lösning.
Helmer Ridcenter där jag hyrde ett litet stall i början.

För att starta upp behövdes även startkapital. Jag hade i princip inga pengar, så det som gällde var att ta ett lån. Jag tror att mina föräldrar lånade mig 50.000 som egen insats och resten lånade jag av banken. Jag hade nog tur att hitta en bankman (som var en kvinna) som faktiskt trodde på min affärsidé. För banken kanske det inte heller var en så stor risk, för det handlade om ”endast” 250.000 kr – men för mig var det en enorm summa. Man tjänar inte jättebra på hästjobb så fram till dess hade jag i princip levt som en student hela livet – dvs man räknar tiokronor i slutet av månaden och hoppas man har råd med middag sista dagarna innan lönen kommer.

Jag fick lånet beviljat och hade därmed 300.000 kr som skulle räcka till inköp av 3-4 hästar, utrustning till dessa, hyra för boxarna (1500 per box), samt foder och strö löpande i början, innan jag hade kommit igång med försäljningen. Jag hade en häst ”med mig”, Anea, som jag då hade på foder. Och så fick jag som tur var låna en häst av en vän, så jag behövde bara köpa tre hästar, då jag hade räknat på att jag skulle behöva fem. Jag får ont i magen av att tänka på hur lite pengar jag egentligen hade för att komma igång. Jag hade räknat med att en häst fick kosta max 50.000 kr, men bara där gick ju i så fall 150.000 kr iväg på en gång! Med tanke på vad sadlar etc kostar så är det ett mirakel att jag klarade första året. Tack och lov fick jag även ett starta eget-bidrag första 6 månaderna, så jag kunde betala min egen hyra och min mat…

1 juli 2009 registrerades mitt företag, och sedan fanns det alltså ingen återvändo. Det fick bära eller brista.
Jag och Iffi, en av mina första hästar, och en av mina första bilder till hemsidan.