Dags för ett till inlägg med tillbakablickar från mina tio år som egenföretagare. Det förra inlägget finns här.

Det är många elever som har varit med mig från tiden på Antuna, och några träffade jag till och med första gången redan i Strängnäs! Flera av er har säkert minnen från första tiden här på Wreta, men för er som kommit in på senare tid kommer här ett inlägg med bilder från byggprocessen.

Jag och Torbjörn inspekterar betesmarkerna innan vi flyttade hit.
Sista påskriften innan vi flyttade in på riktigt. Bankmannen ser nöjd ut med att ha blivit av med rucklet. 😉

När vi flyttade hit fanns det bostadshus och flera ekonomibyggnader – allt i ett relativt dåligt skick / med renoveringsbehov. Vi jobbar fortfarande på det… (för resten av våra liv!). Stall och ridhus har vi byggt själva, samt alla hagar förutom sommarbeteshagarna där det tidigare har gått kor.
Här står det nu stall och ridhus. Och sorgligt nog lite färre träd.

Torbjörn mäter om det ska få plats ett ridhus här.

Stallet är ett ”skal” som vi köpte och inredde själva. Vi hade hjälp att resa stommar och sätta upp utsidan, men boxar etc har vi i princip gjort själva med hjälp av familjemedlemmar. Jag har planerat planlösningen i stallet, och är faktiskt nöjd med det än idag. Jag tycker att stallet är lättjobbat och har allt som behövs. Det enda jag saknar är lite mer förvaringsutrymmen, där var jag lite snål. Tänkte inte på hur skrymmande hästtäcken kan vara…
Första spadtagen mot grunden till stallet.
Isolering av stallväggarna. Jättekul jobb.
Blivande boxar

Stommen till ridhuset köpte vi från Borga. Från början tänkte jag att ett plåtridhus borde funka (trodde inte att vi skulle ha råd med trä), men som tur var tänkte vi om. Det var inte så farligt dyrt med lösvirke och träfasad, och det blir ju betydligt trevligare klimat med trä. Fönstren längs med långsidorna köpte vi begagnade, så det blev inte heller farligt dyrt, och det gör ju enorm skillnad för känslan när man kan se ut! Sargen har vi byggt själva, och ridhusspegeln har vi också gjort själva – det är ett stort spegelglas som vi har beställt och bara limmat upp på en träskiva – betydligt billigare än att köpa ”ridhusspeglar”. Men en bra spegel var ett absolut krav från min sida – man klarar sig inte utan den när man ska rida mycket själv!

Ridhusbygge

Överhuvudtaget är mycket gjort på egen hand (med hjälp av familjemedlemmar) för att hålla kostnaderna nere. Vi kunde köpa gården för att den var i rätt dåligt skick (och ingen annan ville ha den?), därför var den förhållandevis billig. Både jag och Torbjörn hade varsin lägenhet att sälja, där vi fick ut en liten vinst som vi kunde ha som kontantinsats. Vi behövde dock låna mer pengar för att bygga ut företaget, och den första banken sa nej. Vi gick till en mindre, lokal bank och då fick vi ja, trots att vi hade såpass liten egen insats. Jag tror att vi verkade pålitliga för att vi hade en tydlig affärsplan och ett redan befintligt företag som ändå kunde visa en viss försäljning. Hade vi börjat helt från noll hade det kanske varit svårare.

Sargen påbörjad

Själva byggåret är som en dimma för mig. Torbjörn var knappt på sitt jobb, och han var jättestressad hela tiden. Bygglovet drog ut på tiden, så till slut fick vi åka dit för att i princip tvinga fram ett beslut (det visade sig att vår handläggare var sjukskriven…). Vi fick bygglov i februari och planen var att flytta hit hästarna i juli! Jag tror att jag hade sagt upp mig på Antuna redan innan vi hade börjat göra stallet här. Precis i sista stund så hade vi ändå ett par boxar klara, så att vi kunde ta hit de första hästarna – mina fem och tre inackorderingar. Stallet var långt ifrån klart, vi fick vattna hästarna ur hink och jag tror att jag släppte mina på bete direkt – men det var ändå en början!
iffi, Anea och Maritza – nyinflyttade

Verksamheten måste ju rulla, så några sommarkurser var redan planerade, och ridhusunderlaget var väl på plats en vecka innan första kursen. Sargen var inte klar förrän ganska lång tid efter, men det gick i alla fall att rida. I början av hösten red vi med bygglampor (det gick bara ett vara på en volt där lamporna fanns) eftersom vi inte hade hunnit få klart med el i ridhuset än. Även om det var väldigt provisoriskt så gick det att få det att funka ändå. Det var sjukt svettigt många gånger, men jag kan sakna den här tiden lite – man hade liksom en vision och ett mål och en väldig kämparglöd! Det var fantastiskt att se en egen anläggning byggas upp på en tom åker, en dröm som gick i uppfyllelse, något som jag aldrig ens hade trott var möjligt. Det gäller att påminna sig om det med jämna mellanrum!

Milstolpe: en egen skylt!