Idag var det Globen igen, har tittat på küren. Det var ett mycket blandat startfält med både ”nya” förmågor och även toppryttare. Adelinde Cornelissen och Parzival vann för tredje året i rad, vilket var en välförtjänt seger. Vilken häst! Hon rider dessutom väldigt mjukt och trevligt. Tvåa kom Anky med Painted Black, trea Edward Gal med Interfloor Next One och på fjärde plats Patrik Kittel med Scandic.
Man kan inte bli annat än imponerad och inspirerad, samtidigt som det känns hopplöst att själv komma ”någon vart” med vanliga hästar. Det är synd att den här sporten inte bara handlar om vilja eller talang utan även om pengar. Dock tror jag självklart inte att det handlar om bara pengar, ryttarna i toppen sliter ju verkligen och bara det i sig är imponerande. Det skulle vara intressant att låna deras liv en period och se hur de tänker… För att komma så långt måste man ju vara både ödmjuk men samtidigt tuff!
2 svar
Jobba på långsiktigt och låt det ta sin tid så tror jag du kommer dit du vill. Jag brukar tänka på tre saker när det ibland är lite hopplöst långt till målet: -Om man tittar tillbaka några år på sig själv så ser man utvecklingen, alltså är man på väg! -Många av ryttarna i världstoppen har faktiskt börjat från precis samma ställe som man själv, så det är bevisat att det går. -De prestationer och resultat man gör idag är något att vara stolt över. Många ryttare hade velat vara där vi redan är:) Klart vi fixar det! Vi kommer snart och hälsa på er också. Kram!
Ja, det är sant… Man kommer aldrig ihåg hur det var för några år sedan… Men det går så långsamt! Känner inte du också så ibland? Känns som om man hade velat kunna det man kan nu när man var 20 så hade man haft mer tid på sig att hinna ikapp…