Ridningens mysterier

Varför rider man för? Vad är det som är så himla fascinerande som gör att man i princip skulle kunna rida runt på samma volt en halvtimme utan att tröttna?? (Det här känner ni väl igen? Och din icke ridande vän/pojkvän som står på backen begriper ingenting).

Vissa dagar känns det verkligen sanslöst jobbigt och motigt och dessutom skitsvårt och frustrerande, och särskilt när det dessutom spöregnar och man fryser och man har inte hunnit äta – är det värt det liksom? Eller när man har åkt jättelångt till en tävling (och kört fel, det gör jag jämt) och hästen är spänd och man själv är spänd.. man har förberett sig i typ 17 timmar innan och sen ska man rida 5 minuter när folk glor på en och så går det  jättedåligt och man får åka hem igen och försöka komma på varför man håller på med det här egentligen?

Sen har man flow i kanske några minuter av ett ridpass, (eller i allra bästa fall några dar i rad) – och då är man helt lyrisk som om inget annat i världen hade nån betydelse. Mycket märkligt. Fattar det inte alls, fastän jag hållit på i ganska många år nu! Och jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska sluta, men det blir aldrig så – och vad är det egentligen som får en att fortsätta? Jag undrar om något annat skulle kunna få mig lika ”besatt” eller hängiven – om det är ett personlighetsdarg eller om det verkligen har med ridningen att göra?

Men NÅT är det ju med de där hästarna som gör att vi hänger oss kvar – hur många är det inte som slutar men sen kommer tillbaka 10-20 år senare, för ”en gång hästtjej alltid hästtjej”, ellerhur?

Självklart är det speciellt med relationen till hästarna, men om det var bara det skulle man ju lika bra kunna ha hund eller annat djur istället. Jag tror att för mig är en av anledningarna till beroendet att man hela tiden hittar nya vinklar på ridningen. Det är ju helt omöjligt att lära sig rida, alltså kan man inte sluta. 😉 Och ni som tror att GP-ryttarna känner sig fullärda tror fel, helt övertygad är jag om att man aldrig blir ”klar” som ryttare – det finns alltid mer att hämta. Skulle det bli för enkelt är det ju bara att byta häst!

Jag tycker att jag lär mig nåt nytt nästan varje dag med hästarna, även om vissa dagar känns enormt frustrerande, men en sak är säker: tråkigt blir det aldrig. Ibland hittar jag nya, bra övningar på lektionerna, eller ett nytt sätt att förklara på så att jag ser att ryttaren verkligen hittar ”känslan” – det är verkligen enormt tillfredsställande! Igår hittade jag en ny känsla med sitsen. Det händer ganska ofta, och det är verkligen intressant hur man hela tiden kan utveckla sin egen balans, kroppskontroll och hjälpgivning. Jag kom på att om jag vinklade armbågen lite annorlunda så blev jag mycket starkare i sätet. Idag har jag hittat en ”ny” trav hos Anea. Den är inte klar än. Hon har en ganska bra grundtrav men absolut inget speciellt med den, dessutom är hon svår att samla, vilket jag kämpar med hela tiden. Men nu har jag börjat ”nosa” lite på en trav som jag inte har känt på henne förut, och det kanske inte ens går varje dag ännu. Lite svårt också för när jag hittar det så orkar hon inte riktigt så hon tappar lätt takten. Men om hon kan orka trava såhär så har jag nästan en ny växel i den här hästen som jag inte trodde hon hade. Så nu jä..ar har jag i alla fall hittat lite ny motivation och det där som gör att det går inte att sluta helt enkelt…


Den här dagen var det ingen tvekan om varför jag rider i varje fall…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*