Torbjörn är borta några dagar och här har kosthållningen spårat ur fullständigt. Idag blev det snabbnudlar till lunch, och youghurt, mackor och ägg till middag. Nu sitter jag här och är förvirrad eftersom känslan är att jag just har ätit frukost och snart ska gå och lägga mig… Måste faktiskt ta nudlarna i försvar innan någon blir bekymrad. Om man slänger ner riven morot och köttbullar samt äter en avocado vid sidan av så blir det faktiskt en hygglig lunch som är lagom mättande! Har inte ätit nudlar sedan den tiden när man i princip åt det varje dag i stallet i 14-årsåldern. Då var det någon form av basföda, så man tröttnade ju minst sagt. Nu tycker jag faktiskt att det är förvånansvärt gott (och snabbt!).
Dagen har varit bra. Har ridit fyra hästar (Anea har dock bara skrittat ut) och haft två lektioner. Dagens guldstjärna går till Zigge. Är medveten om att jag favoriserar honom en smula, men han är så rolig att rida och det händer grejer hela tiden nu. Idag klarade vi av förvända MsvC-galoppen åt båda håll. En lite klurig väg, men han orkade utan avbrott eller byten. I höstas bytte han åt ena hållet, det gick knappt att få ihop galoppen. Nu har jag ett mål ändå (skulle ju skippa sådant) och det är att rida MsvC hemma i slutet av mars. Bara ta mig runt vägarna, längningar och sådant kanske får vänta, men några steg mellantrav börjar också skymta fram så smått!
Måste väl skriva ett par ord också om stormen på sociala medier, som tagit orimliga proportioner. Hade tänkt skippa det så jag är verkligen ”sist på bollen”, kanske för att jag är så ointresserad av all sport (utom ridning) – i synnerhet bollsport, haha. (Om ingen förstår min roliga ordvits så lär i alla fall min pappa göra det, han är expert på sådant.) Allt är liksom redan skrivet och det känns en smula tjatigt även med hästfolkets försvarstal och argumenten om hur hårt vi alla sliter, hur tufft det är osv. Jag har inget behov av att få andra att inse att vi sysslar med en idrott, vilket jag kanske ”borde” lägga mer krut på. Jag tycker att det största problemet i hela debatten är hur journalister (m.fl.) tar sig rätten att nedvärdera en pristagare som blivit framröstad helt enligt reglerna. I en tid där vi verkligen ska jobba mot näthat känns det inte som om det finns särskilt mycket vuxna, vettiga förebilder för ungdomar överhuvudtaget. Riktigt tråkigt och pinsamt att läsa!
Jag tror tyvärr också att det ligger en hel del i det som min kompis Karin har skrivit om i sin krönika. Det finns nog dessvärre ett jämställdhetsperspektiv kring varför ridsporten inte ”syns” och ofta inte tas på allvar. Är uppriktigt sagt helt förundrad över kommentarer som att ”ridsporten är nog ganska stor ändå”, en ny upptäckt för många nu tydligen. När man själv är inne i det är det svårt att förstå att vi är så osynliga.
Även om försvars-sidan kanske har gått en smula överstyr är jag dock fascinerad av styrkan hos ”hästfolk” när de går samman. Dels i styrkan att rösta fram Peder tillsammans men också all energi på dessa inlägg som delas. Den här styrkan och energin är förmodligen också orsaken kring varför hästfolk också ofta har svårt att dra jämnt. 😉 Men tänk vilken kraft det finns i Ridsporten när alla är på samma sida! Jag är stolt över att vara en del i en sport som är så oerhört mångfacetterad som ridning faktiskt är.
Inga svar