Mitt hästliv – del sju

 

Dags att snart runda av berättelsen om mitt hästliv. Förra delen kan ni läsa här.
DSCN0144Jag kommer aldrig glömma när jag sökte jobb hos Pether Markne och Per Sandgaard. Jag kände mig färdig med att jobba på ridskola och behövde en nytändning, men att flytta utomlands och satsa på det sättet kändes inte helt lockande vid 27 års ålder. Jag fick tips av en vän att ringa Pether för hon hade hört att det var ett bra ställe att jobba på. Jag ringde även på en annons till ett annat ställe som jag tittade på i Skåne, men hjälp, det var otroligt sunkigt. Jag fick känslan av ”hästfabrik”, dessutom åt man med familjen (känns inte alls ok för mig) och man skulle DELA RUM med en till!!! Det finns gränser för hur mycket man kan offra för konsten.

Jag tror jag hade en enorm tur med det här jobbet. För det första svarade Pether i telefonen på en gång när jag ringde (vilket antagligen är en gång på hundra?), och för det andra behövde de personal just precis då! Vi bestämde att jag skulle komma och titta på jobbet, men när jag hörde av mig igen hade han förstås glömt bort det. Hur som helst kom jag iväg till slut.
DSCN0145                                                     Ingången till stallet.

Mitt första intryck av Arphus var att det var väldigt vackert men samtidigt mysigt. Inte bara ”lyx” utan också hemtrevligt. Jag tittade på när Pether red och det kändes som att jag hade hittat rätt grej här, här var det verkligen effektiv ridning som gällde. Pether visade mig runt och var väldigt trevlig och saklig, men också tydlig med att ”det här är ingen språngbräda mot något annat” (ordagrannt) och att jag minsann inte skulle tro att jag skulle komma dit och bara rida utan det var mocka hagar som gällde (inte helt ordagrannt). Träffade Per också och även han försökte skrämma bort mig så gott han kunde. Jag tror hela grejen var att de tyckte jag var gammal och att de misstänkte att jag hade jättehöga förväntningar… 😉

Man kan tro att här skulle man ha vänt på klacken, men när jag åkte hem hade jag bestämt mig på en gång. Det var som att komma hem! Jag kände ett sådant där lyckorus i hela magen (som man får en gång vartannat år kanske om man är lite negativt lagd, som jag), nästan som att vara kär, och log hela bilresan hem.

Sedan återstod att hyra ut lägenheten i andra hand (igen), och säga upp sig. Ett stort, men för mig, nödvändigt beslut.
DSCN0146Jag började jobba på Arphus. Först var det bara jag och en kille på 19 år, men efter ett par veckor kom en tjej till i hans ålder. Vi bodde i en liten lägenhet ovanpå stallet, med varsitt rum men delat badrum och kök. Av någon anledning fick jag det absolut minsta rummet, kanske för att jag bara hade tänkt stanna en stund eller något? Fast en stund blev två år. Och alla andra i personalen hann bytas ut mot nya. Så vid 27 års ålder hade jag sagt upp mig från en fast tjänst, hyrt ut min lägenhet och flyttat till ett litet kyffe som jag delade med ett par tonåringar. Men, vi hade faktiskt hemskt roligt tillsammans.

Jobbet innebar verkligen allt. Vi hade ett tjugotal hästar att sköta, alltså mocka, fodra, ta ut och in osv. Dessutom skulle vi göra i ordning hästar åt Per och Pether när de skulle rida. Sedan skulle några av dessa hästar promeneras minst en gång till varje dag. Vi hade också ”egna” hästar att rida eller longera. Det var massa ben att linda varje kväll och ca 40 lindor att linda upp varje morgon. Alla träns och sadlar skulle putsas varje dag efter ridning. Vi var också ansvariga för att hålla gården i snyggt skick, kratta, sopa, rensa ogräs på ridbanan – just det, sladda ridhus och ridbana varje dag, vattna ridbanorna, tvätta stallfönster och boxar osv. Plus att det var vi som höll ordning på skoningar, vaccinationer (man vill ogärna missa att vaccinera en tävlingshäst), foderinköp, tömning av stacken och containern. Sa jag att vi bara var tre? Ibland två om någon var ledig eller hade följt med på tävling.

Om man då, som jag, är ett kontrollfreak, så kan man bli lite stressad. Jag hatar också att få order om saker så helst gör jag grejerna innan någon hinner säga till. Att försöka förekomma två perfektionister som P och P tar en del på krafterna vill jag lova. 😉
DSC_0187 DSC_0014

Firade jul på Arphus – familjen fick packa sig iväg dit eftersom jag jobbade.
                             (De har även firat jul på Flyinge.)

Bortsett från att det var ett tungt jobb med långa dagar och mycket ansvar så var det fantastiskt. Jag hade aldrig varit där i två år annars. Jag fick rida riktigt fina hästar, några i miljonklassen och utbildade upp till svår klass. ”Min” tjänstehäst var en riktig läromästare som gjorde i princip allt. Så på något sätt så uppvägdes allt det tunga av privilegiet att rida sådana hästar som man aldrig i sitt liv kommer kunna köpa.

Per och Pether är också sådana underbara människor. Jag har fått väldigt mycket av dem, både vad gäller ridningen, men även på det personliga planet.
DSC_1371 DSC_1154Efter ungefär ett och halvt år, mitt i vintern, så bröt jag ihop av trötthet. Ingenting var roligt längre. Jag tyckte inte det var någon mening att rida, jag stod till slut och grät när jag mockade. Jag tänkte mycket på att starta eget men tyckte inte det var någon idé. Jag googlade på ”konkurrenter” och alla verkade ju ha ridit OS allra minst så jag tänkte att det inte fanns någon plats för mig i branschen helt enkelt. Eftersom jag är usel på att ljuga så var jag tvungen att berätta hur dåligt jag mådde, för jag kunde inte låtsas. Jag hade en bild av hästvärlden (som jag fortfarande har) – och den är: man får aldrig vara sjuk, man ska inte gnälla, hästarna går först. Var stark och visa aldrig några veka sidor! Särskilt inte inför din chef, antar jag. En dag ringde Pether och undrade hur det stod till egentligen, och jag sa att jag mådde dåligt, men att jag kunde bita ihop så länge det var okej att jag kanske grät ibland. Jag trodde han skulle skälla ut mig, men han sa ”ta ledigt en vecka”, och dessutom hjälpte han mig att få prata med en person som var van att coacha andra. Detta hade jag aldrig förväntat mig – det betydde väldigt mycket just då.

Jag trodde aldrig att det skulle vara okej att bryta ihop sådär, men jag fick liksom tillåtelse att göra det, och komma tillbaka. Och bara att veta att jag var välkommen ändå gjorde en enorm skillnad för mig då. Det är sådant jag är tacksam över, förutom att jag fick bra ridhjälp på fina hästar. Jag tror jag utvecklades väldigt mycket den här tiden, fast det märktes nog inte så mycket förrän efteråt.

Det var även Pether som hittade Anea åt mig. En dag kom han och frågade om jag ville ha en häst att låna och rida. Han hade en bekant som hade fött upp henne och hon ville placera henne någonstans, eftersom hon inte hade blivit riden på ett halvår eller så. Jag skulle få ha henne på jobbet och ägaren stod för kostnaderna. Jag vet inte varför han frågade mig, kanske var det en hållhake för att få mig att stanna (det här var efter ett halvår), för jag tror jag gjorde ett ganska bra jobb. Så hon blev en löneförhöjning kan man säga.
DSCN0108Har i princip inga bilder på Anea från den tiden, vilket grämer mig. Här har hon varit hos mig några månader.

Jag åkte för att titta på henne, och hon såg ju inte mycket ut för världen. Som en lurvig och omusklad ridskolehäst ungefär. Jag tänkte att jag skulle longera först eftersom hon inte var riden på så länge, men det gick inte alls för hon var så orastad att hon bara sprang benen av sig och höll på att gå omkull. Jag tänkte att det kanske ändå skulle gå bättre att rida. Det gjorde det inte. Vi var på en utebana och hon var helt okoncentrerad och sprang med huvudet rakt upp i säkert en kvart. Jag tänkte att snart säger ägaren åt mig att hoppa av eftersom jag uppenbarligen inte kan rida. Till slut fick jag väl ändå någon slags ”form” på henne, ägaren var jättenöjd (?) och av oklar anledning tog jag mig an hästen. Jag tog henne till Arphus och hon såg ännu värre ut bland de fina hästarna. Eftersom hon var extremt långhårig så ville jag inte chocka henne med en helklippning heller, utan fick göra en sådan där ofördelaktig jaktklippning så hon såg ut som en pudel eller ponny. Sedan kämpade jag. Hon var vansinnigt oliksidig. Ena tygeln hängde och den andra kändes som att dra i en vägg. Jag fick ont överallt. Hon var spänd i ryggen och nacken. Ibland tog hon plötsligt bettet och bara sprang en långsida så man såg ögonvitorna på henne nästan – halsen var helt ut och in. Jag hade aldrig klarat det utan all hjälp jag fick, och hade jag inte haft andra hästar vid sidan av hade jag förstört min ridning fullständigt. Bara att skritta ut var en pärs – det som skulle vara en avslappnad ”vilodag” slutade med att jag var helt färdig för hon var så tittig att hon blev som en stjärnkikare. Jag kollade igenom henne och det var egentligen inga fysiska fel. Jag vet inte vad som hade fått henne att bli sådär – det kan inte bara vara för att hon hade stått ett halvår, utan det måste ha hänt något. Jag tror inte heller att P o P fattade riktigt HUR svår hon var. Ofta skrek någon av dem att jag skulle ställa hästen, men det gick verkligen inte. Hon var som en fiolsträng och helt okontaktbar, och jag kände mig som en nybörjare halva tiden ungefär. Att den hästen skulle starta St Georges i framtiden hade väl ingen trott då precis.

Sista halvåret på Arphus började jag förbereda mig på att starta eget. Jag fick kontakt med Nyföretagarcentrum genom en av deras inackorderingar (det är ju så att allt har en mening), och där fick jag hjälp att upprätta en affärsplan bl.a. Som tur var hade vi lite extra personal under den här tiden, så jag hann åka iväg på möten ibland, och sedan satt jag och räknade och planerade på kvällarna…
DSCN0434                                                   En liten gårds-maskot.

Jag vet inte om det stämmer att Arphus inte var en ”språngbräda” –  om man hade tänkt starta eget och satsa på kvalitet så var det bästa språngbrädan man kunde få. Jag fick både rida och samtidigt ta ansvar för helheten med stall-och gårdsskötsel. Framförallt tror jag att jag fick med mig mycket bra ridning som jag verkligen har haft nytta av när jag jobbar med mina egna hästar nu. Anledningen varför jag tog det här jobbet var just att jag ville kunna utbilda mina då, blivande lektionshästar bättre. Innan red jag bara runt lite planlöst ”på känn”, och ibland blev det bra, men då var det mest tur. Efter de här två åren hade jag en annan förståelse för helheten tror jag. Och jag hade fått känna hur det BORDE kännas. Det var guld värt, det där jobbet, och jag är så vansinnigt glad att jag tog den chansen och gjorde det, även om jag kände mig lite ”för gammal”. Men sådant ska man strunta i – det är bättre att följa magkänslan, än förnuftet. Magkänslan tar dig långt mycket längre i livet, det är jag säker på.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*