Mitt hästliv – del tre

När jag slutade gymnasiet så ville jag absolut åka utomlands och jobba med hästar. Det var inte så svårt att välja Tyskland. Dels är ju Tyskland ”känt” för att vara ett dressyr-mecka, och förutom det så är även techno stort där. Alltså kunde jag förena nytta med nöje – jobba i stall i veckorna, och gå på rave på helgerna. Det bästa av två världar med andra ord!

Jag och min kompis Sarah packade våra väskor och flyttade ner ett år. Vi bodde i en liten ”by” som hette Leezen (mellan Hamburg och Lübeck). I det här huset bodde vi, på ovanvåningen. Vi hade en liten lägenhet med pyttekök, ett rum och ett vardagsrum (där jag sov). Jobbet hittade vi i en annons i Ridsport.

DSC_6552Vi jobbade åt en kvinna som hette Karin Lührs (hon gifte sig medan vi var där och bytte namn till Kunert). Hon red på GP-nivå och hade hästar i träning samt inackorderingar som hon också hjälpte med träning / ridning. Det fanns 13 hästar i stallet. (Bilden nedan). Det här med att det är så hårt att jobba utomlands drabbade inte oss. Vi var två st på 13 hästar som skulle in / ut och fodras, samt serva Karin med hästar och rida själva. Vi behövde dock inte mocka! Ja, ni hur ju själva – rena lyxjobbet. Tur var väl det, jag tror inte jag hade varit mogen för att jobba på en stor anläggning där man försvinner i mängden och måste sova i en box typ. Det här var familjärt och trevligt på något vis.
DSC_6554Karin var mycket stolt över att hästarna gick ute varje dag, och på gräs dessutom! Jag och Sarah fattade inte vad som var så speciellt med det? Nu efteråt begriper man ju lite mer… Den ”hårda”, tyska ridningen såg vi heller inget av. (Om den nu finns?). Jag tror vi hade en himla tur som hamnade i rätt sorts stall.
DSC_6558Vi hjälpte Karin att rida fram hästar åt henne, och vi fick lektioner. Jag minns det som att hon var generös med hjälp, vi lärde oss mycket. Det var en ny värld kan man säga! Vi trodde vi kunde rida, men det kunde vi verkligen inte. (Detta kommer upprepas längre fram, varje gång jag hamnade på nytt jobb – men det här var värsta käftsmällen.) T.ex. kunde jag inte fatta galopp på hennes hästar i början. Man kan ju i efterhand gissa att någon gjorde för stora hjälper… (Tänk nu på tidigare inlägg och vad jag hade ridit för andra hästar, till stor del.)
DSC_6555Bilden ovan är en av de hästar jag red mest, Hopkins. Minns honom som flegmatisk och ganska svår. Det tyckte i och för sig chefen också. Men när jag ser den här bilden och hans höga bakdel så förstår man kanske att han hade lite svårt att sätta inunder sig pga sin exteriör! Kommer också ihåg att han gillade att äta bananskal.
DSC_6557 DSC_6560Här är två ridbilder (tyvärr usel kvalitet). Första bilden är jag och Hopkins. Den andra hästen heter Primula (något förböjd…).  Det första Karin gjorde var att korta våra stigläder ca 3-4 hål (!). Vi trodde att dressyr gick ut på att ha så långa läder som möjligt. Idag håller jag verkligen med om att det är dumheter, och att man bör kunna ha lite vinkel i knät för att ta upp hästens rörelser. Karins filosofi var dock att ”över-korrigera” saker, så hon kortade lädren rejält först, för att sedan sänka dem en bit efter ett tag igen. Tyvärr är det mycket av ridningen som jag inte minns alls. Vad hade hon för system? Jag var inte alls duktig när jag åkte dit, inte särskilt ”mottaglig” och kommer inte ihåg så mycket som jag önskar. Säkert lärde jag mig massor, men jag kan inte sätta ord på det idag.DSC_6561Här är Karin och Primula på en tävling. En av arbetsuppgifterna var att åka med som hästskötare. På min första tävling minns jag att jag ledde hästen på en gräsmatta och rakt ner i en grop jag inte såg. Jag hade aldrig knoppat eller satt på ett kandar. När Karin sa ”give the horse a shower” dagen före tävling, så fattar jag nu att jag skulle ha schamponerat den, men jag duschade bara av den. Alltså, ni hör ju! Jag hade blivit galen på mig själv. Som sagt – tur att mitt första jobb var rätt kravlöst trots allt. På ett annat ställe hade jag fått mig en avhyvling tror jag! Vi var ju värsta skogsmullarna.

Jag önskar att jag hade haft lite bättre minne, men jag var nog lite förvirrad i största allmänhet i den där åldern. Jag hade bestämt mig för hästar, men var ändå inte super-dedikerad utan hade mycket annat i huvudet också. Hade varit intressant att åka dit idag när man kan lite mer. Det kanske man borde göra?! (När jag nu ska hinna det?).

Hur som helst. Tyskland var bra, roligt och nyttigt. Vi hade tur att hitta ett trevligt ställe där vi fick plats båda två. Det var första och enda jobbet jag sökte direkt efter skolan. Vi kom dit i våra Graninge-stövlar, och åkte hem med våra första, riktiga dressyrstövlar. (På den tiden utan ett förlåtande blixtlås!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*