Anea och Qurre

Jag har fått hjälp av Sofie Benneborg med att fotografera hästarna under veckan. Nu kommer man ju aldrig kunna lägga upp en bild man har tagit själv.. 😉 Eller i varje fall blir jag ännu mer sugen på en ny kamera och att lära mig redigera lite bättre. Det är fina bilder redan innan men det är spännande att se vad redigeringen också kan göra för intrycket. Det går knappt att välja ut bilder, och det kommer ännu fler som jag inte har sett ännu.

Vi planerar en porträttfotografering för er som vill ha på er häst – återkommer om datum!

Här är några bilder på mig och Anea tillsammans med Maria och Qurre – i perfekt pudersnö under vintersolen. Den här vintern har ju faktiskt levererat allt man kan önska när den väl kom igång!

Dagens träning för Bonnie

Idag har vi hälsat på hos Bonnie. Vädret och underlaget var ingen höjdare så vi har bara övat på saker inne i stallet, men det räckte bra för en nybliven tvååring. (Eller, egentligen är hon ju inte ens det förrän i sommar). Det var första gången hon var inne i stallet helt själv och bara det är träning i sig – att stå stilla på gången och utan kompisar som stöd. Hon är faktiskt väldigt duktig och självständig, även om hon har lite dåligt tålamod när hon bara ska stå stilla.

Vi har lyft på fötterna, tagit hand om mugg / ett sår, samt lagt på en filt för första gången, och sedan även en sadel. Lika bra att börja i tid och göra det så odramatiskt som möjligt. Filten var väl lite mystisk men annars bryr hon sig inte alls. Sadeln skulle man ju kunna spänna sig för, men det går bra. Annars är det små saker man får hålla på med: stå stilla på gången själv, inte springa ut ur boxen förrän vi har sagt okej, backa, flytta sig för tryck och att kunna stanna och vänta även på väg ut i hagen igen. Nu måste jag nog säga att vi har tur eftersom hon verkar väldigt odramatisk såhär långt (en liten spark lade hon i och för sig iväg när vi skulle lyfta ett bakben), men hur som helst så tror jag att det är superviktigt att vara petig nu, att vara konsekvent och inte släppa igenom ens små saker. Sedan får man ju acceptera att hon gör mycket saker för första gången, men jag tror i alla fall att man har igen det här jobbet på lång sikt om man är noggrann nu.

Och i det här jobbet är säkerheten A och O – man får vara beredd på att man måste kunna reagera supersnabbt om det skulle hända något. Jag är ju inte snabb alls just nu med ont i foten (lite sämre just idag) och dessutom skitont i ryggen (kiropraktor imorgon) så tur att hon inte är en galning. 😉 Men hur som helst är det extra viktigt att vara ”beredd” med en unghäst och kanske tänka ett steg längre, även om hon är snäll.

Nu har Bonnie fått en egen kategori här i bloggen, så att jag (eller någon annan) kan följa henne. Kan vara roligt om några år… 😉

Hästarnas julafton

Utsläpp medan solen gick upp.

Solen har vi ju knappt sett på två månader!

Tacksam över vår fina gård.

Hästarna verkade också tycka att det var en skön och lugn morgon…

…en stund i alla fall. Sedan hörde de något spännande.

Alla var tvungna att kolla upp detta!

Det var dock skitläskigt, så bäst att vända!

Eller?

Det kanske inte var så farligt ändå?

Det var Torbjörn som hade släppt ut fåren.

Kan ju vara kul att kolla in på nära håll ändå!

Fast nej! Vi håller oss på vår kant. Man vet aldrig med får!

De som är så små och snälla. Knappast någon naturlig fiende till hästen, men man kan aldrig veta!

Grodans vecka

Igår var jag och tränade hos Karin i Enköping. På måndagen red jag ett ganska ordentligt pass hemma, i förhållande till hur jag har ridit innan. Träningen på tisdagen var också en aning tuffare, alltså med lite högre krav / intensitet. Sedan är underlaget där lite djupare än hemma, vilket har gjort att jag har avvaktat med att åka dit pga den gamla gaffelbandsskadan. När den blommade upp så syntes det på benet direkt efter ansträngning – men nu ser benet fint ut så jag hoppas att jag kan andas ut. Det är dock ändå viktigt att variera och tänka på underlaget – med alla hästar!

Träningen gick bra och jag tror jag kan höja ribban en aning nu. Vi jobbade fortsatt med att hon ska bli längre i överlinjen och stärka sin bukmuskulatur så att manke och rygg kommer upp. I galoppen fick jag riktigt bra känsla med hästen framför mig. I trav är det lite svårare efter galoppen eftersom hon då blir lite ”het” – men jag fick en bra trav i slutet. Jag lyckas ibland snudda vid en känsla där hon travar med rygg och med en antydan till schwung nu, men det är endast korta bitar. Korta bitar är ändå en början!

Resten av veckan tänker jag såhär:

Onsdag: Promenad på hårt underlag som återhämtning
Torsdag: Uteritt i alla gångarter om vädret är ok. Fokus på bjudning, sug framåt och övergångar (där är den svaga punkten fortfarande).
Fredag: Ett pass i ridhuset med fokus på övergångar och att få henne mer genomsläpplig i sidorna.
Lördag: VILA (Jag med!!)
Söndag: Tömkörning, ev med bommar

Jag travade och skrittade ute efter passet. Härligt väder igår för en sådan aktivitet!

När det inte går som man hoppas

Jag tror att de flesta av er som läser här även följer mig på Instagram eller FB, men jag känner att det här är en för stor sak att bara låta passera obemärkt. Helst vill jag bara skriva roliga och bra saker på bloggen, men det går ju inte, för sådant är inte livet. Att Anea skulle få föl i år var ju på något vis årets ”happening” och en sak som alla har intresserat sig för, så jag känner att jag måste skriva några rader om det även här.

Det drog ju ut på tiden med dräktigheten, närmare bestämt fem veckor. En månad är tydligen inte ”helt ovanligt”, men det är klart att jag började bli orolig mot slutet när det aldrig hände något. Det kom dock ett föl till slut, en liten kopia av Anea, den 27 juni. Själva fölningen gick ”by the book” och var inte det minsta dramatisk. Men däremot var fölet långsam med att komma igång, och extremt vek i kotorna. Nu kan det ju vara så när det är nyfödda, och jag har ju inte haft föl tidigare, så jag tänkte att jag kanske ändå bara överdrev. Jag hade dock en rätt dålig magkänsla från start, jag vågade liksom inte vara glad över det hela. Med lite hjälp kom dock fölet på benen och började äta ordentligt och morgonen efter verkade också allt bra till en början, men sedan låg hon ner mer och mer. När vi försökte oss på en första promenad ville hon inte följa sin mamma och verkade slö. Anea verkade mammig första dagen, men dag två betedde hon sig stressat och var inte sig själv, så jag tror att hon kände att det var något fel.

Lång historia kort så åkte vi in till Ultuna dagen efter. Då hade fölet slutat dia och låg bara ner. När vi kom in var de verkligen proffsiga och snabba och gav henne syrgas och dropp, och hon verkade först piggna till. Tydligen var hon underutvecklad (trots att hon var sen) och vi hoppades såklart på att hon skulle komma igång med hjälp, men det visade sig att hon hade fått en blodförgiftning. Hon hade fått i sig råmjölk och hade antikroppar, men antagligen räckte inte det pga hennes storlek, och eftersom hon var så klen så var hon också extremt infektionskänslig. Det var med andra ord inget att göra.

Anea fick stå kvar över natten med sitt döda föl i boxen, för att hon skulle få förstå själv vad som hade hänt. När jag kom nästa dag för att hämta hem henne så hade hon grävt ner den lilla i halmen. Jag var rädd att Anea skulle vara stressad och orolig, men hon gick på släpet snällt och är nu hemma igen med sin kompis Grodan. Jag är väldigt tacksam över att det verkar ha gått bra med henne i alla fall, det är tufft nog ändå. Någonstans hade jag det här på känn mot slutet – att allt inte stod rätt till. Det gör det inte mindre sorgligt, men jag hade nog redan förberett mig på det. Jag är ledsen, men inte chockad, om man säger så. Det hade nog också varit värre om det hade hunnit gå längre tid. Jag hann inte fästa mig vid fölet på så kort tid, men hela saken är naturligtvis sorglig och hemsk och känns så oerhört onödig.

Jag hade verkligen sett fram emot att göra något endast för att det skulle vara roligt. Självklart tycker jag att hästarna och mitt jobb är roligt, men det är också förknippat med en hel del krav – både kring prestation, att leverera en bra tjänst, att vara en duktig ryttare, att tjäna pengar på en rätt omöjlig idé, och att jobba väldigt mycket och hårt. Det här var min present till mig själv efter 10 års slit – något som bara skulle vara kul och kravlöst, ett nytt kapitel, och såklart ett sätt ett behålla en del av Anea, som i år blir 18 år. Det hade också kunnat bli en riktigt fin häst med väldigt bra stam, och jag tror att Anea hade varit den bästa mamman. Jag känner mig dränerad på energi, men jag kan samtidigt inte ge upp, det är att svika sig själv. Jag försöker samla ihop mig på min semester, och det här är något jag får försöka lägga bakom mig.

På tävling med Cesar

Idag har Cesar varit på sin första tävling sedan jag köpte honom. Han har tävlat både hoppning och dressyr, så han är rutinerad, men det var ett tag sedan han tävlade och jag har aldrig varit iväg med honom. Nu fick Ulrika Säther uppdraget att prova första resan med honom (!) och det var hennes tävlingsdebut! De startade en LA3 i Håbo och det var en prydlig ritt och Cesar skötte sig exemplariskt. Eftersom det var första starten så valde vi strategin att ”jogga runt” och inte sätta för mycket tryck. Det finns en viss risk för byten i galoppen eller passage i upptagningen efter en ökning, så det var bättre att rida på säkerhet idag, men det finns säkert mer att hämta med lite rutin. Roligt att det gick så bra, och att Ulrika verkar ha fått blodad tand! Cesar verkade också tycka att det var kul!