När det inte går som man hoppas

Jag tror att de flesta av er som läser här även följer mig på Instagram eller FB, men jag känner att det här är en för stor sak att bara låta passera obemärkt. Helst vill jag bara skriva roliga och bra saker på bloggen, men det går ju inte, för sådant är inte livet. Att Anea skulle få föl i år var ju på något vis årets ”happening” och en sak som alla har intresserat sig för, så jag känner att jag måste skriva några rader om det även här.

Det drog ju ut på tiden med dräktigheten, närmare bestämt fem veckor. En månad är tydligen inte ”helt ovanligt”, men det är klart att jag började bli orolig mot slutet när det aldrig hände något. Det kom dock ett föl till slut, en liten kopia av Anea, den 27 juni. Själva fölningen gick ”by the book” och var inte det minsta dramatisk. Men däremot var fölet långsam med att komma igång, och extremt vek i kotorna. Nu kan det ju vara så när det är nyfödda, och jag har ju inte haft föl tidigare, så jag tänkte att jag kanske ändå bara överdrev. Jag hade dock en rätt dålig magkänsla från start, jag vågade liksom inte vara glad över det hela. Med lite hjälp kom dock fölet på benen och började äta ordentligt och morgonen efter verkade också allt bra till en början, men sedan låg hon ner mer och mer. När vi försökte oss på en första promenad ville hon inte följa sin mamma och verkade slö. Anea verkade mammig första dagen, men dag två betedde hon sig stressat och var inte sig själv, så jag tror att hon kände att det var något fel.

Lång historia kort så åkte vi in till Ultuna dagen efter. Då hade fölet slutat dia och låg bara ner. När vi kom in var de verkligen proffsiga och snabba och gav henne syrgas och dropp, och hon verkade först piggna till. Tydligen var hon underutvecklad (trots att hon var sen) och vi hoppades såklart på att hon skulle komma igång med hjälp, men det visade sig att hon hade fått en blodförgiftning. Hon hade fått i sig råmjölk och hade antikroppar, men antagligen räckte inte det pga hennes storlek, och eftersom hon var så klen så var hon också extremt infektionskänslig. Det var med andra ord inget att göra.

Anea fick stå kvar över natten med sitt döda föl i boxen, för att hon skulle få förstå själv vad som hade hänt. När jag kom nästa dag för att hämta hem henne så hade hon grävt ner den lilla i halmen. Jag var rädd att Anea skulle vara stressad och orolig, men hon gick på släpet snällt och är nu hemma igen med sin kompis Grodan. Jag är väldigt tacksam över att det verkar ha gått bra med henne i alla fall, det är tufft nog ändå. Någonstans hade jag det här på känn mot slutet – att allt inte stod rätt till. Det gör det inte mindre sorgligt, men jag hade nog redan förberett mig på det. Jag är ledsen, men inte chockad, om man säger så. Det hade nog också varit värre om det hade hunnit gå längre tid. Jag hann inte fästa mig vid fölet på så kort tid, men hela saken är naturligtvis sorglig och hemsk och känns så oerhört onödig.

Jag hade verkligen sett fram emot att göra något endast för att det skulle vara roligt. Självklart tycker jag att hästarna och mitt jobb är roligt, men det är också förknippat med en hel del krav – både kring prestation, att leverera en bra tjänst, att vara en duktig ryttare, att tjäna pengar på en rätt omöjlig idé, och att jobba väldigt mycket och hårt. Det här var min present till mig själv efter 10 års slit – något som bara skulle vara kul och kravlöst, ett nytt kapitel, och såklart ett sätt ett behålla en del av Anea, som i år blir 18 år. Det hade också kunnat bli en riktigt fin häst med väldigt bra stam, och jag tror att Anea hade varit den bästa mamman. Jag känner mig dränerad på energi, men jag kan samtidigt inte ge upp, det är att svika sig själv. Jag försöker samla ihop mig på min semester, och det här är något jag får försöka lägga bakom mig.

På tävling med Cesar

Idag har Cesar varit på sin första tävling sedan jag köpte honom. Han har tävlat både hoppning och dressyr, så han är rutinerad, men det var ett tag sedan han tävlade och jag har aldrig varit iväg med honom. Nu fick Ulrika Säther uppdraget att prova första resan med honom (!) och det var hennes tävlingsdebut! De startade en LA3 i Håbo och det var en prydlig ritt och Cesar skötte sig exemplariskt. Eftersom det var första starten så valde vi strategin att ”jogga runt” och inte sätta för mycket tryck. Det finns en viss risk för byten i galoppen eller passage i upptagningen efter en ökning, så det var bättre att rida på säkerhet idag, men det finns säkert mer att hämta med lite rutin. Roligt att det gick så bra, och att Ulrika verkar ha fått blodad tand! Cesar verkade också tycka att det var kul!

Bild-nostalgi

Jag bad om att få lite gamla bilder på mina första hästar, och jag fick en hel hög, vad kul! Här är ett urval:
Lotta Zimmermann hade den här bilden på Nogge och hennes häst Valente när de stod på Antuna. Nogge var Valentes första hagkompis!
Här är en bild från Nogges tidigare ägare Eva-Lena Lettesjö, när de tävlade hoppning.
Några fina bilder på Iffi och Anna Barck.
Här är Wirja och Malin Häll-Löfvenius i stallet på Helmer Ridcenter.
Här är Malin på friesern Maiko, som jag lånade ibland till mina kurser.
Malin och Nogge på utebanan på Helmers.
Gitta Lindh och Arramiz
Iffi och Amanda Fog på sitsträning. Här fanns det fortfarande ingen sarg…
Iffi på uteritt med Helena Magnusson
Nogge på tävling med Jenny Arvidsson
Helena Starkenberg och Iffi

Tack alla för bilderna! Det väcker en hel massa minnen, jag blir nästan lite tårögd. Det är helt sjukt vad mycket man hinner på tio år, både bra och dåliga saker, tre olika stall, flera fina hästar och många elever och kurser som har passerat. Är dock mycket tacksam över att en del av er elever till och med har varit med ända sedan tiden på Helmer ridcenter, det är verkligen ett fint kvitto! <3

Tillbakablick – mina första hästar

Här kommer en tillbakablick från första året på Helmer Ridcenter, och mina första hästar. Det är konstigt vad tiden går fort – hur är det möjligt att detta är tio år sedan? Trots att jag generellt sett har ett dåligt minne, så känns det här ändå som igår på något vis.

Runt den här tiden för tio år sedan började jag hästjakten. Jag jobbade fortfarande hos Per och Pether. Jag tror, om jag minns rätt, att jag hade en månad ”ledigt” innan jag startade upp. På den månaden skulle jag hitta fyra hästar. En (Anea) hade jag redan med mig. Min budget låg på 50.000 kr per häst.

Den första hästen jag köpte var Nogge. Det var första hästen till företaget, och mitt livs första hästköp. Innan hade jag haft hästar på foder, men aldrig ägt någon – de pengarna har aldrig funnits.

Nogge hette egentligen Nogard. Han var född 2000, e Roderick – Krevad. Han var hopphäst från början, men han gillade inte vattenmattor, och därför fick han sluta sin hoppkarriär. Jag tyckte att han var en ganska lättriden häst, och han bytte snällt galopp med ”vem som helst”. Han funkade jättebra i verksamheten och jag tävlade honom upp till MsvB. En elev red honom med placeringar i LA. Tyvärr gick en menisk i bakknät sönder när han snubblade till en gång under en lektion. Jag valde att operera det, och det blev en lång konvalescens efter det. Han kom tillbaka igen, men det var tyvärr ändå skört i det knät, och efter ca 1,5 år till så gick det inte längre. Nogge var väldigt speciell, en häst med ett stort hjärta.

Anea (född 2001, e De Niro – Bellini) hade jag med mig i ”bagaget” redan. Jag hade henne på foder de första åren, och hon kom till mig redan när jag jobbade på Arphus. När jag startade upp hade jag haft henne i ett drygt år, som ett tillridningsprojekt. Jag tänkte att det kunde vara lagom att låna henne ett år och starta någon LA, men hon blev kvar. Historien om henne är längre än det får plats här, men hon har gått från att knappt gå i form till Intermediere, och under hela den tiden har jag haft henne som extra häst i verksamheten. Jag hoppas att hon kan vara läromästare åt mina elever efter att fölet har kommit, men det återstår att se.
Vår första tävling, LA6 (motsv MsvC) i Mariefred.

Häst nummer två var Wirja, född 1993, e. Walör -Napoleon. Hon var en stadig häst av äldre modell, dvs lång rygg och korta ben. Hon hade startat hoppning och var utbildad ungefär LA / Msv dressyr. Tyvärr hann jag inte ha henne så länge, dels var hon ganska gammal redan när jag köpte henne, men det slutade dessvärre med att hon bröt ett ben i hagen. Då var hon 19 år, och jag vet inte om åldern spelade in i den olyckan, men kanske. Om inte annat så kan det hända att hon inte var tillräckligt snabb i vändningarna.
Iffi var också med från start, och en ganska lång tid efter det. Hon hette egentligen Ifigenia och var född 1996, e. Vivaldi – Flamingo. Hon blev 20 år hos mig. Iffi var utbildad på LA-nivå och hade varit hos samma ägare hela livet. I början var det svårt för oss att komma överens. Jag hade kanske lite höga förväntningar på henne, och hon hade nog lite ”egna åsikter” om kravnivån. Det tog tid att få henne att fungera i verksamheten som jag ville, men vi fick mötas halvvägs. Jag sänkte ribban lite och hon vande sig vid att vara i ”mitt system”. Hon blev en superbra lektionshäst för ”mellanryttare” som inte krävde för mycket. Om man satte för mycket press blev hon spänd, men så länge det var ridning där man inte inverkade alltför mycket så var hon en känslig och mjuk häst och väldigt duktig på sidvärtsrörelser.

Den sista hästen lånade jag av en vän. Han hette Little Arramiz och var född 2001, e. Hagens ÓChief – Värnbergs Orion. Det var en connemara (dock stor häst) som var westernhäst men även dressyrutbildad upp till MsvB. Det låter kanske som en lustig kombination, men det verkade fungera bra för honom att kunna skilja på dessa två grenar. Han var välriden och mjuk och gick på små hjälper, så det var en väldigt trevlig häst, och vi hade mycket roligt med honom eftersom ägaren fortsatte tävla lite under tiden. Honom hade jag dock bara ett år på foder.
Tänk att det här redan är tio år sedan! Några av er har nog inte ens träffat dessa hästar (förutom Anea då)? Ni som har ridit de här hästarna, dela gärna med er om ni har något särskilt minne eller om ni har någon bild!

Fina bilder

I onsdags var Helena här och red en privatlektion på Dario. Hon behövde bilder till sin hemsida och hade med sig en fotograf, så vi passade på att ta lite gemensamma bilder eftersom vi har kurser ihop. Vi har fått några bilder redan, men det kommer fler. Väldigt roligt med proffsiga bilder! Fotografens hemsida hittar ni här. Dario var en mycket tålmodig modell som hade öronen spetsade framåt hela tiden. Fotografen hade med sig stativ och blixt in i ridhuset men det brydde han sig (konstigt nog) inte om alls. Det är nästan så man tror att han är en linslus som gillar att visa upp sig. 😉

En vecka kvar?

Om ca en vecka kan det hända att det kommer ett föl. Men jag tycker att Anea mer ser ut som en överviktig ridskolehäst än ett högdräktigt sto. Hon har i och för sig alltid varit rätt slank, så det fanns väl lite extra plats för en mage här…!

Hoppas nu att det blir en fin unge. En Bon Coeur-avkomma var tydligen högst bedömd (51 p) på unghästtestet på Strömsholm förra helgen, och Bon Coeur har fina resultat på tävlingsbanan i år. Jag har lyckats se båda hans starter, 74% i MsvB och 80% i 7-årsprogrammet, så det känns ganska lovande. Det viktigaste är förstås att ungen är frisk och att fölningen går bra! 

En bra helg!

Måndag och ny vecka. Förra veckan, och även helgen, var väldigt lugn. Jag fick för mig att jag skulle skriva upp alla jobbtimmar, och jag landade på 60 timmar ungefär. Som egenföretagare tycker jag att det var ganska lite, men jag undrar hur mycket det är en vecka som jag själv upplever som intensiv? Jag ska försöka skriva upp även denna vecka, helt enkelt för att jag ibland undrar vart tiden tar vägen… Det bästa med det här jobbet är ändå att slippa åka någonstans – det sparar ju mängder av tid jämfört med den som har restid till jobbet!

Helgen var kursfri, men jag har haft en del privatlektioner, vilket var skönt som omväxling. Kurserna är roliga, men det kan också bli ganska intensivt. I fredags var jag inne i stan på kvällen och åt på Eataly med en kompis. Där finns en matmarknad och flera restauranger, och vi åt på den som heter Prima. Tydligen hade den bara varit öppen en vecka. Personalen var överraskande trevliga och genuint intresserade, vilket såklart gav extra poäng, förutom att maten också var väldigt god. Hoppas personalen orkar hålla ångan uppe (det var som sagt första veckan…)! Det är inte så ofta man får presenterat för sig exakt vad drinken innehåller och hur den är gjord… Det var mysigt inrett också och kändes personligt, så dit går jag gärna igen!
Jag har även hunnit med lunch på Nut House och fika hos en (relativt) ny granne, som också är i hästsvängen och håller på att renovera sin gård. Roligt att gårdarna hålls vid liv! Så på det stora hela kändes helgen ganska ”ledig” trots en del jobb.

Redo för ny vecka alltså – och den här veckan ser ut att kunna bli rolig. På dagens schema står till att börja med fem hästar att rida, varav en är en ny häst i stallet så det är spännande. Det har kommit två nya hästar hit (inackorderingar) sista veckan, så nu är stallet överfullt igen. Jag vill inte använda lilla stallet i onödan, så Affe och Boromir har fått gå ut på tidigt bete. Just i natt kanske det inte var så kul för dem, men det är ändå tillräckligt varmt och bra väder nu. De får komma in och vila upp sig på dagtid, och då får de också lite extra mat. Så himla skönt att ha bra beteshagar så att man kan göra såhär!