Somliga straffar Gud med detsamma, eller hur man brukar säga. Igår var jag lite gnällig över dagens tävling, Anea kändes inte så bra och jag var trött och tyckte det skulle bli jobbigt att åka ända till Strömsholm idag.
I morse hade jag ändå laddat om och kände mig motiverad. Självklart har Anea lyckats få ett sår på benet bara för det. Hon som aldrig skadar sig? Det såg först ut som ett skrapsår men det är ett runt hål och en ”ficka” och sådana sår ska man ta på allvar tycker jag. Nu verkar bara huden vara drabbad, det är inte i närheten av senor eller leder, utan mitt på skenbenet. Men när man trycker på det så pumpas det ut en hel del blod och jag kan ju absolut inte åka under sådana omständigheter!
Nu har jag spolat ur fickan med NaCl och lagt ett bandage. Det kommer garanterat att svullna, men förhoppningsvis är det ingen fara i övrigt. Har kollat hur hon rör sig och hon ser inte halt ut.
Det tråkiga är att det är så långt till nästa säsong! Vinteruppehållet blir ofta så segt och jag kan tycka att det är svårt att motivera sig när det är mörkt och kallt och man inte har något konkret framför sig. Men jag ska verkligen försöka lägga upp en plan för min vinterträning, så att vi är väl förberedda när nästa termin drar igång.
Hoppas man kan se fram emot några ridturer i snö i vinter åtminstone! Det är bra träning om något.
Inga svar