På senare tid har jag börjat reflektera mer över pengar än jag gjorde för några år sedan. Vet inte om det beror på att jag nu driver eget, eller att man kanske börjar inse att det är svårt att ”komma nånvart” utan pengar inom ridsporten. Hur folklig vi än önskar att ridningen ska vara så går det inte att komma ifrån att det är dyrt att ha häst, särskilt om du vill träna och tävla.
Jag läste en artikel i Ridsport för ganska länge sedan, men det var en mening som fastnade, det stod nämligen att ryttaren i artikeln ”kom från enkla förhållanden”. Då tänkte jag spontant att hela familjen kanske hade bott i en risig etta i en mindre fancy förort, men nej minsann, det ”enkla” i det hela var att hon utbildade sina ponnyer själv. Mamma köpte alltså inte hästar åt henne för en halv miljon styck, men märk väl, hon hade flera, hon fick bara jobba lite själv. Jahapp.. men alla som inte har råd med EN skrotig ponny då?
Jag blir nästan arg av att läsa sådant. Om DET är ”enkla förhållanden”, ja då vet jag inte vad vi har för norm inom ridsporten. Jag tycker inte att vi har varit fattiga, men när jag var liten hade vi inte ens en bil. Jag fick betala mina ridlektioner med egna pengar från att jag började rida när jag var tolv. Min första häst var Nogge, och honom köpte jag när jag startade mitt företag, med pengar som jag lyckades låna av banken genom att visa en genomtänkt affärsplan.
Den här hästen lärde jag mig rida på.. en gatukorsning med stort hjärta!
Jag har en känsla av att den tiden då det gick att jobba sig uppåt inom ridsporten lite är förbi. Många av dagens stora ryttare har verkligen kämpat från ridskoleungar till att rida OS, DET imponerar verkligen på mig. Sen är det ju en stor förmån för dem som har pengar och jag unnar dem givetvis att kunna köpa fina hästar, men det tråkiga är att jag tror att konkurrensen är så hård nu, att det blir svårt för en ”vanlig” människa att nå toppen. Du måste nästan ha ett gäng dyra ponnyer och sen en jättefin häst att rida som junior för att komma någon vart. Ridning har alltid varit en dyr sport, men det känns som om det är helt andra förutsättningar numera. Dels ska man ha en dyr häst, för att inte tala om utrustningen därtill, och givetvis en egen lastbil. Snart är jag ensam om att köra släp känns det som.. Och ALLTID har jag det fulaste släpet när jag åker någonstans. Ibland känns det faktiskt jobbigt, men man ska inte jämföra sig med andra. Och på ett sätt sporrar det mig faktiskt att ha klarat det här på egen hand. Även om jag kanske inte hinner bli Grand Prix-ryttare, så har jag kämpat för det jag har nu, och det är ju inte fy skam egentligen. Jag hoppas bara att det fortfarande finns unga ryttare som klarar att gå ”den långa vägen” och att de inte blir utpetade pga ekonomiska skäl. Och jag hoppas också att de som har det lite bättre förspänt har vett att begripa det och kan hålla sig ödmjuka inför det.
Min första ”egna” häst
Inga svar