En sak som verkar vara väldigt vanligt inom hästbranschen är prestige och avundsjuka. Jag kommer inte påstå nu att jag är helt prestigelös eller aldrig avundsjuk – jag är bara en människa. Men, vad beror det här på? Är det återigen så, att det är så känsloladdat med hästar? Eller är det såhär inom alla branscher? Jag har ju inte så mycket att jämföra med. Men jag har ändå en känsla av att det är få ”hästmänniskor” som klarar att hålla sig professionella. Och nu pratar jag i första hand om oss som jobbar med hästar – inte stallfolk som gärna tjaffsar med varandra i största allmänhet. 😉
Ett exempel kan vara när jag sa upp mig på en ridskola för att börja på en annan (där jag skulle kunna rida mer/bättre hästar) – helt plötsligt började min dåvarande chef behandla mig sämre än innan. Jag tror hon tog illa upp för att jag inte tyckte att hennes ridskola var fantastisk. Jag tyckte att det var en bra arbetsplats rent generellt, men jag ville ”mer” än jag kunde få där. Eftersom hon (i mina ögon) betedde sig oprofessionellt mot mig när jag sa upp mig, så kanske det inte precis är en ridskola jag rekommenderar andra efter det. Men hade hon varit schysst mot mig hade jag kanske mer än gärna rekommenderat andra att rida där – t.ex. kunder som jag själv inte kan erbjuda lektioner av en eller annan anledning.
Sedan kan det vara klassikern veterinärer/hovslagare som ofta (inte alltid!) har en förmåga att klanka ner på andras arbete. Kanske hade man istället kunna sätta sig in i varför andra gör på ett annat sätt? Men ja, tränare gör också så. Själv kan jag märka att en elev som rider på fler ställen kanske kommer hit och gör på ett sätt som den andra tränaren har sagt – som går helt emot det jag själv lär ut. MEN då är det min uppgift att förklara för eleven VARFÖR jag säger något annat – och sen tycker jag det är upp till eleven att själv ta ställning till vilket av alternativen som passar dem bäst. Och får man olika direktiv som elev (vilket är vanligt om man rider för flera) så tycker jag att man ska fråga respektive tränare/ridlärare om vad som är tanken bakom. Då kanske man förstår att skälet var att det är olika på olika hästar, olika i olika situationer, eller helt enkelt – alla lär inte ut lika… Och då får man anpassa sig eller välja vilken väg som man själv tycker känns bäst.
Verkar också ganska vanligt att man kanske blir arg när man tappar en kund. Det är alltid tråkigt att förlora en kund, men om man missar en kund så får man kanske ställa sig frågan varför, och är det något man kan ändra till nästa gång? Jag tror inte man kan tillfredsställa alla kunder, eller jag VET att man inte kan det av olika skäl. Men om man kan hålla sig professionell i det läget så kan det ju hända att kunden kommer tillbaka vid ett annat tillfälle, eller i varje fall rekommenderar dig till någon annan.
Samtidigt tycker jag inte att man ska vända ut och in på sig själv för att göra alla nöjda i alla lägen, för i slutändan kanske man bara försöker göra alla till lags och inte klarar det. I vissa lägen kan det vara bättre att kunden går till någon annan som kan ge honom/henne det hon vill ha, och att man istället skiljs som vänner. Det är i alla fall trevligare så. Hästvärlden är väldigt liten och man springer på folk när man minst anar det, så att hålla en god ton och bibehålla bra relationer tycker jag är jätteviktigt!
Inga svar