Clinic med Patrik Kittel

Idag har jag varit på fortbildning för tränare med Patrik Kittel. Det var riktigt givande och inspirerande! Vi tittade på hästar från 4 års ålder t.o.m. GP.

Den röda tråden var att hästen ska vara uppmärksam för hjälperna, framme för skänkeln och att ryttarna ska vara kvicka! (Jag hoppas att det är något som ni, mina kära elever, känner igen!) Så fort hästen lyssnar på hjälpen så ska man ta bort den igen. Målet är att rida med så små hjälper som möjligt, det ska inte vara jobbigt att rida!

Det var mycket fokus på tempoväxlingar, och det är något jag personligen kan bli bättre på, att våga gå ur min egen komfortzon lite och tänja mer på gränserna. Mer skillnader helt enkelt, och framförallt mycket, mycket oftare. Ingen nyhet, men bra att bli påmind om, då jag kanske är lite för bekväm när jag rider omkring på egen hand.

En annan sak som återkom var att variera formen. Det har jag nämnt tidigare här på bloggen, att variera formen även under passet, inte bara rida i en lägre form när man börjar och slutar, utan att även kunna länga ut halsen mitt under ett ridpass. Det är något jag gör ibland, men alldeles för sällan. Det är så lätt att glömma av någon anledning. Bättring ska ske även på den fronten!

På lektionerna kan jag uppleva att det ibland är tillräckligt svårt att få till en stadig form, så att variera den kan vara lite klurigt, men självklart kan man även försöka få in det mer även vid ridning i grupp. En sak som man ofta får höra är ju den här kommentaren:
”Nu skulle vi ha börjat ridpasset” – när ryttaren börjar lägga ner hästen i slutet av passet. Jag tror inte det bara har att göra med att hästarna är lösgjorda först efter 50 minuter, utan helt enkelt att när jag säger att vi ska avlsuta i en lägre form så slappnar plötsligt ryttarna (=hästarna) av! Det ska ju vara ”samma ridning” även under hela passet! Jag tror många krånglar till det här i sin iver att rida hästen ”på tygeln”. Här har jag som tränare och ridlärare lite att bita i känner jag, men det måste ju gå att få bättre rid-känsla snabbare även för en ”en-gång-i-veckan-ryttare”. Och nyckeln till det tror jag är att försöka göra ridningen enkel, och skala bort så mycket hjälper som möjligt – det pratade Patrik också om idag.

Han poängterade även att göra om så fort det inte blir helt bra. Inte släppa igenom t.ex. en dålig fattning för att man inte ”orkar” vara noggrann. Det här vet jag att jag också brukar tjata om. Tänk på det när ni rider – även om det så bara är en igångsättning till trav – om den blir spänd eller hästen inte tar skänkeln direkt – backa tillbaka och gör om! En elev sa häromdagen att ridskoletänket är djupt rotat – att blir man tillsagd att trava så travar man! Men om ni rider själva, eller i liten grupp (som här)- ta då er tid! Träna på tajmingen istället för att bara köra på av gammal vana. Hitta känslan och ge hjälpen vid rätt moment istället! Man måste vara konsekvent hela tiden.

Ryttarna som red med idag fick inte heller rida med spö, om det inte var absolut nödvändigt. Han jämförde det med att använda utrustning i onödan. Graman, spö eller martingal kan vara en hjälp, men ska inte användas av ”gammal vana” utan endast som
förstärkning. Och vi får ju inte tävla med spö, så det är ju helt rätt. Dock står jag personligen fast vid att jag vill att mina lektionsryttare har spö, då jag upplever att det är bättre att peta till med spöt (inte slå) istället för att klämma med benen. Tyvärr har ju lektionshästar en förmåga att hitta på små trix för att komma undan, och är även ofta ”ögontjänare” i viss mån, så jag ser hellre att man har ett spö utifall att. Det är bättre att kunna ge en liten förstärkning med det än att klämma en hel lektion enligt mig. Men när vi utbildar en tävlingshäst hamnar vi i ett annat läge tycker jag.
Smacka var också endast tillåtet om man ska rida piaff – av samma anledning. Endast som förstärkning av just den hjälpen. Och vi får ju inte heller smacka på tävling…

Återkommande var också att vi ska vara positiva, mot både häst och ryttare. Hästen ska vara i första rummet. Även om vi ska vara positiva ska vi även våga vara ärliga som tränare. Patrik poängterade också att vi överför våra känslor till hästen och att han själv försöker vara ”neutral” när han rider. Det tror jag är viktigt att tänka på. Hoppar man upp och är stressad eller full av prestationsångest, eller ”letar fel” så känner hästarna det. Man måste vara fokuserad och närvarande när man sitter på hästen!

Mycket bra inspiration som sagt. Tycker att Patrik var underhållande, full av energi och engagemang och att han även bjöd på sig själv. Även han har haft sina motgångar och svackor i ridningen och det är liksom skönt att höra att alla är ”mänskliga”, men att man får lära sig av det och ta nya tag helt enkelt! Jättetrevlig dag på Strömsholm idag, kul att träffa vänner och bekanta också. Det är en stor del av behållningen med fortbildningarna också, tycker jag. Man blir ganska ensam i det här jobbet ibland nämligen.

Ledord för dagen:
Uppmärksamhet (från hästen)
Engagemang (från tränare till elev, från ryttare till häst)
Positivitet
Noggrannhet och tydlighet

Ett kul ”ridtips” värt att poängtera var även hur man får bra halter.Tipset var att alltid ställa upp korrekt – även innan du sitter av vid stallet ska du kontrollera att alla hovar står på rätt plats. Helt enkelt ”automatisera” halten så att hästen alltid ställer upp rätt.
Det är väl det här som skiljer proffsen från den ”vanliga” ryttaren. Du ska vara super-noggrann hela, hela tiden och aldrig lämna något åt slumpen!

Nu tackar jag för idag – helt slut i huvudet och fattar inte att man kan bli så trött av att bara sitta stilla och lyssna en hel dag. Inte van vid det om man säger så!

Emelie Brolin red som sista ryttare på Briman – fantastiskt fin häst!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*