År två: Antuna

Här kommer fortsättningen på tillbakablickar. Förra inlägget handlade om mitt första år när jag hade hästarna på Helmer Ridcenter i Strängnäs. Planen var hela tiden att försöka hitta något stall närmare Stockholm, dels för att jag är härifrån,och dels för att det finns ett större kundunderlag här. Jag är ursprungligen från södra sidan av stan, men jag hade en känsla av att det skulle finnas en större kundkrets norr om stan, så det var i dessa trakter jag letade. Jag tittade även på priserna och tyckte att det verkade som om det var lite dyrare att både rida på ridskola, samt ha hästen inackorderad, på norrsidan. Och eftersom jag ville kunna ta lite mer betalt så tyckte jag att det var en bra strategi att försöka hamna här.
Undervisning sommartid på utebanan, och på vintern i ridhuset – som var jättefint

Kruxet var att det var skitsvårt att hitta ett bra stall! Det var antingen fel läge, fel storlek, inget ridhus, för dyrt… osv. Jag träffade Torbjörn ca ett år innan jag startade företaget, och vi började gemensamt titta på egen gård som ett alternativ. Jag hade dock inte fattat att vi letade på allvar, jag trodde att det var ett söndagsnöje att gå på visning typ. Nu var vi inte på så många ställen faktiskt, utan vi hittade Wreta i Vallentuna rätt fort. Jag trodde fortfarande att det var lite på skoj, men då hade jag inte riktigt fattat än att Torbjörn aldrig gör något ”på skoj”… Vi bestämde att vi skulle satsa och köpa en egen gård, trots att vi inte ens hade bott ihop innan.
Anea på bild ett, och Caprice på bild två. Hon skadade sig och fick stå på boxvila ett halvår…

Det kluriga var att ha hästarna någonstans under tiden som vi byggde stall och ridhus – den lilla detaljen saknades nämligen. Men jag hade en sådan tur att jag i samma veva fick möjligheten att hyra in hästarna på en anläggning som just hade startat upp i Upplands Väsby, nämligen Antuna gård. Då drevs det av ett företag som hette ID Horses, och som inte är kvar där längre. Det var många boxar att fylla för dem, så jag tror att de var rätt glada att hyra ut flera till en person. Vi avtalade att jag fick ha ett begränsat antal lektioner under veckorna, men att andra fick rida samtidigt. Det var en nödlösning för att få det praktiska att fungera medan vi byggde. Det som var superbra var att det var tillräckligt nära mellan Antuna och Wreta så att jag kunde åka varje dag. Det var också bra att det var full service, så jag behövde inte passa något annat mer än mina lektioner egentligen, vilket underlättade för att kunna få bygget här att fungera. Däremot fick jag ju betala därefter… Verksamheten gick väl på ett ungefär plus/minus noll då, eftersom det blev dyrt att ha den uppstallningskostnaden.

Helena och Maritza

För att ha råd med mina egna utgifter så fick jag ta ett extra jobb (!) som städerska under tiden. Jag hade turen att ha en gammal kontakt (via hästarna) som hade en städfirma. Jag kunde lägga timmarna ganska fritt under veckan, så det gick att pussla ihop hästverksamheten med att städa och att bygga upp gården. Här börjar jag återigen känna att jag inte kan ha varit riktigt klok? Men med ett tydligt målframför ögonen så var det bara att jobba på.

Wirja på kurs

Tiden på Antuna var ganska turbulent. De som drev anläggningen var trevliga och ville väl, men hade nog inte anat att hästfolk inte är riktigt kloka. Redan innan jag kom dit hade några av de andra inackorderingarna tydligt motsatt sig att jag skulle få hålla mina lektioner (ca 6 st i veckan…) så jag kände mig inte direkt välkommen. Några verkade medvetet rida i vägen för mina elever för att störa. Många hälsade inte på mig överhuvudtaget. Ett stallmöte vid ett tillfälle ägnade ungefär en halvtimme åt att beklaga sig över min hemska verksamhet och jag hade inte möjlighet att ”försvara” mig eftersom de som drev anläggningen inte själva tog parti i frågan utan ”lät alla komma till tals” (märkligt ledarskap enligt mig). Jag var säker på att jag då skulle bli uppsagd men så blev det dock inte. Men, jag har aldrig känt mig så illa omtyckt någonstans, någon gång. Det var en stor stress att försöka sköta sitt företag under de förutsättningarna, och att kunna hålla en bra kvalitet på undervisningen och vara professionell mot mina kunder. Ibland var det trångt i ridhuset och vi kunde bara rida på en volt hela lektionen. Dessutom fanns det inget ridhus till en början, utan det byggdes under tiden. Det blev klart precis en vecka innan första snön kom…
En häst jag precis hade köpt skadade sig dessutom i boxen och slet av en sena, och det fanns inte mycket kapital att ta av för att lösa det problemet. Jag lyckades dock köpa en gammal häst till en billig peng för att klara situationen. Jag kan sammanfatta det året med ett ord: STRESS.

Anea och  Elisabeth på väg in från hagen. Tåget gick precis utanför hagar och ridhus

Vill dock poängtera att det var andra inackorderingar som var besvärliga mot mig, inte de jag hyrde av. Jag tror att ID Horses gjorde så gott de kunde, men de hade nog inte riktigt insikt i hur hästmänniskor i grupp kan uppföra sig. Som tur var hade de en bra stallchef, annars hade det inte fungerat alls.

Även om det här året var väldigt jobbigt och påfrestande så var det såklart en bra, tillfällig lösning. Jag lyckades hålla igång verksamheten under tiden som vi byggde här hemma, och det fungerade eftersom jag visste att det var en begränsad period. Själva byggprocessen här är en annan historia förstås, den tar vi i ett annat inlägg!
Nogge

3 reaktion på “År två: Antuna

  1. Och jag ser att den fine häst du lånade två pass i veckan under vårterminen på Antuna sticker fram sitt fuxiga huvud bakom Anea i bilden. Du kan ju passa på att gulla med honom lite extra när du släpper ut honom i hagen imorgon 😉

    En fantastiskt fin lösning för mig som nybliven fodervärd då! Och en lika fin lösning att stå uppstallad hos dig idag, även om jag nuförtiden rider honom själv istället!

    Tack för det!

  2. Ja, jag såg också det efter att jag hade publicerat inlägget, att Irak också var med på bilden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*