Den långa resan till att bli en duktig ryttare

Vad som är en duktig ryttare kan vara svårt att bedöma, det kanske man ska klargöra innan man börjar skriva ett sådant här inlägg. För mig är det inte bara likställt med att ha bra tävlingsresultat – det finns massa andra faktorer som spelar in. Att vara en duktig ryttare handlar (för mig) också om att vara en ”bra” hästmänniska och att kunna rida hästarna på ett trevligt sätt vid träning. Tävling är ju en ganska liten del av allt vi gör med hästarna, men det är i princip bara det vi ”visar upp utåt” och blir bedömda utifrån.

Personligen tycker jag att tävlandet kan ta fram en del sämre sidor hos många ryttare. När resultaten blir viktiga och när det väl gäller, så är det lätt att själv bli spänd, få prestationsångest och faktiskt ”rida dåligt”. Kan ju dessvärre även tala för mig själv i det här sammanhanget. Det är klart att man kan hamna i sådana situationer även annars, men det är lättare att påverka när man har en ”dålig dag” på hemmaplan. Det går kanske att välja att skritta ut istället för att träna alla svåra moment just den dagen, man kan rida mer kravlöst osv.

Just nu känner jag att min allra största ”nöt att knäcka” är att klara av att rida bättre på tävling. Helt enkelt lära mig att koppla bort att andra kanske tittar och tycker saker, att bara vara där för min skull, att klara av att vara ”i bubblan” med min häst och försöka göra det tillsammans med henne. Det här handlar inte bara om att jag vill ha bättre resultat på pappret – utan jag vill kunna ha en bra upplevelse med mig hem. Det har blivit betydligt bättre än det var när jag började tävla, men det finns massor kvar att jobba med.

Men jag har börjat fundera / reflektera mer över ridpassen hemma också. Förut har jag haft fullt upp med att lära mig det tekniska med ridning, att hitta ”rätt knappar”, lösa problem, sitta bättre… Inte så att jag på något sätt är fullärd, men jag behöver inte ägna riktigt lika mycket tankekraft åt ”hur fan gör man?”. Tro inte att man kan ”slappna av” för det! Nu har jag börjat inse hur mycket mer jag måste jobba med mig själv när det gäller den mentala biten. Inte så att det är värsta nyheterna att man behöver ”må bra för att rida bra”, och man pratar ju mycket om mental träning i tävlingssammanhang. Men jag måste bli bättre på det även hemma. Jag tror att en stor del av att utvecklas som ryttare handlar om att utvecklas som person, och det kanske är en del i varför det är så sjukt svårt och jobbigt att lära sig rida ibland? Hästarna tar sannerligen fram ens svaga punkter och låter liksom ingenting ”slinka igenom” – ifall man tar sig tiden att lyssna och tänka efter. T.ex. om man är stressad eller ofokuserad så blir ridpasset därefter, det vet vi ju alla, men det är ändå lätt att hamna där.

Man kan lära sig vansinnigt mycket om sig själv genom hästarna, och ibland är det frustrerande och jobbigt och tufft – men jag tror och hoppas att det här också är en del i att komma framåt, både som ryttare och människa. Man hittar nya utmaningar hela tiden när det kommer till hästar och ridning!
Grodan i helgen. Kommer ett gäng med bilder till – ska bara välja mellan ca 200 st…

4 reaktion på “Den långa resan till att bli en duktig ryttare

  1. Bra reflektioner! Har precis läst och tänkt på två grejer i samma banor som får kugghjulen att börja snurra ytterligare (eller egenreflektionen får mig snarare att tycka synd om hästen och inte vilja sätta mig på den igen, men ändå 😉 ):

    – Om du hade varit häst och haft dig själv på ryggen, vad hade du som häst inte tyckt om och vad hade du uppskattat med din ridning?

    samt denna text:
    https://tangowithhorses.wordpress.com/2016/08/31/when-it-feels-like-our-horses-are-saying-no/
    som lyfter fram hur hästen speglar vår mentala inställning. Varför ska den vilja jobba med oss om vi är stressade eller forcerade? Det här märker jag av så himla tydligt själv vid ridning. Det slår aldrig fel att ett pass går dåligt när jag är i fel ”mode” (oftast krävande, stressad eller forcerad), och det finns liksom inget annat att göra än att jobba med sig själv för att på ett ärligt sätt lära sig att ta det som man ser som prestationer med en klackspark om det inte går som man tänkt sig. Hästar är bra på så sätt; har man en insikt i att ens egen inställning påverkar hästen, finns liksom ingen annan medicin än att jobba med sig själv (och bli en bättre människa, haha 😉 )

  2. Precis så är det ju – alltså att man måste jobba med sig själv! Och det är ju jäkligt jobbigt alltså.. 😉 Sedan måste man kanske ändå vara lite snäll mot sig själv också när man ”gjort fel” – vi kan liksom inte vara felfria. Efter ett dåligt pass kan man ju själv gå hem och gräma sig hela kvällen, medan hästen har glömt det så fort sadeln åkte av och den fick sitt hö – typ så i alla fall. De är faktiskt väldigt förlåtande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*