Jag har tänkt i snart ett år på hur jag ska kunna formulera ett inlägg kring detta ämne, och nu ska jag försöka få till det, utan att ”flumma iväg” för mycket. Det är nämligen ett knepigt, men högst väsentligt ämne. Nu har vi haft en del rid-teori under hösten, och av någon anledning glider vi in på det här ämnet rätt ofta (kanske mitt fel?), så jag tänkte att jag måste skriva om det.
Som jag ser det, så kommer det allt oftare upp diskussioner på framförallt sociala medier som handlar om t.ex. ”ögonblicksbilder”, roll-kür, sporr-sår och liknande. Ibland kan det bli rena rama häx-jakten på vissa ryttare, och det är naturligtvis hemskt – särskilt om man inte har hela bilden klar för sig. Foton, framförallt, kan vara väldigt missvisande om man väljer ”rätt” (fel) bild, beroende på vad man vill visa. MEN, samtidigt, så tycker jag att den här diskussionen (på en saklig nivå) inte bara ska sopas under mattan. Schweiz t.ex, har ju nu förbjudit gramantyglar på framridning på tävling, vilket jag tycker gör dem till förebilder.
Vi (ryttare / hästmänniskor) måste komma ut ur vår lilla bubbla. Försök att se ridsporten ur en annan synvinkel – nämligen den oinvigdes. Hur ser det egentligen ut med en sport där man rider på ett djur, med sporrar, spö och en metallbit (eller flera) i munnen? Hur kan man egentligen rättfärdiga det, om någon som inte rider, påstår att det är ”djurplågeri”? Nu rider ju jag och tävlar själv, och naturligtvis ser jag mig inte som en djurplågare. Jag älskar mina hästar, och det tror jag de flesta av oss gör! Men jag kan också erkänna att det är en ganska egoistisk sak att syssla med, och jag tror inte jag gör det MOT min hästs vilja, men å andra sidan – om alternativet är att gå i hagen, vad tror ni de väljer?
Vi som rider vill ju självklart att våra hästar ska må bra, och vi gör ofta ”allt” för dem, och försakar ofta oss själva. Vi hävdar gärna att man inte kan ”tvinga” en häst att utföra vissa rörelser eller hoppa en bana. Jag tror inte man kan tvinga en häst till samspel, eller en topp-prestation, men tyvärr tror jag att hästar är extremt snälla, och tåliga, och att det finns många människor som använder alltför hårda metoder för att nå framgång. Och vi måste våga prata om det, även om vi själva vill rida och tävla. (Eller kanske – i synnerhet då!) Ingen av oss vill medvetet ”skada” våra hästar, men faktum kvarstår – hästar är faktiskt inte skapta för att rida på.
Sedan har vi alla olika ”gränser” för vad vi tycker är okej. Vissa tycker att sporrar är djurplågeri – jag tycker det är bättre att kunna förstärka med sporren än att klämma med benen en timme och inbilla mig att jag rider ”mjukt med små hjälper”. Spö kan man använda på olika sätt – men det är inte till för att slå hästen… En del tycker man är hemsk när man har bett, när hästen går lite bakom lod så är man en värdelös ryttare osv. Här kan vi tycka olika. Jag tror i alla fall att, oavsett vad man tycker, så är det bra att reflektera över det och ha sin åsikt klar. Jag vill kunna tävla och träna, men med schyssta medel. Och tro mig, jag tar mig ofta en funderare. Ibland måste jag tänka till om jag verkligen är på rätt spår. Men det viktiga är ATT fundera. Det är så lätt att ”flytta gränsen” och acceptera mer och mer för att man blir avtrubbad. Särskilt om man rider för att man vill ”prestera”.
Här är en väldigt bra artikel – som är viktig! BRA att någon törs sticka ut hakan. Som sagt – jag vill gärna tävla och träna, men vi måste vara ärliga mot oss själva. Hästar är inte maskiner. Ofta argumenteras det att tävlingshästarna mår ju så bra, det ser man ju på dem (blanka och fina), och de får minsann massage och omsorger osv, annars kan de inte prestera. Jag hävdar att det finns tävlingshästar som mår bra – och det finns lurviga och oborstade hästar i en lösdrift som mår bra – och vice versa så kan samma hästar må dåligt. Det är inte bara ytan det hänger på. (Tror ni att alla topp-modeller och filmstjärnor mår bra bara för att de ser mer glamourösa ut än du och jag?).
Observera att det här inlägget inte handlar om att kritisera ridsporten endast i tävlingssammanhang (vore ju dumt när man själv utövar sporten). Det handlar om att det vi visar upp, det som ”syns” måste vara fair play – det är i alla fall där vi måste börja. Det är det vi KAN påverka. Det är svårare att ”komma åt” diverse ”bush-ryttare” som aldrig rider för tränare, har skaffat en grön häst, och hanterar den helt fel. Det jag försöker belysa är att vi – alla – måste fundera på vad vi står för, vad vi vill visa upp, och även våga ifrågasätta oss själva. Vi har ett stort ansvar när vi sysslar med djur.
Vad tycker ni om det här?
Apropå riktigt djurplågeri (inga gråzoner) så vill jag att ni går in och skriver på här.
Ett gammalt inlägg apropå ”bra” och ”dåliga” ryttare.
Och avslutningsvis, en länk till en film på en mjuk, följsam ryttare och verklig förebild.
2 svar
Har skrivit på namninsamlingen mot plågandet av hästar. (Även en del andra listor som kom upp på den sidan.)
Hej! Jag har hamnat i den situationen att jag blivit tvungen att försvara att jag rider min häst. Svaret kändes dock enkelt och självklart för mig: jag rider inte för min egen skull utan för hästens. Sen att jag tycker det är kul är ju anledningen till att jag har en häst. Hästar är lata för att i naturen måste de spara sin energi till att springa ifrån rovdjur som vill äta upp dem. Därmed springer de inte i hagen till den grad som behövs för att hålla dem friska. För att de ska kunna gå på bete på sommaren och få stimulans och motion på vintern måste de oftast ridas eller köras för att motionen ska bli effektiv – de flesta av oss har inte orken att hålla jämna steg med en häst som springer. I och med att de inte är i sin naturliga miljö måste vi se till att de hålls friska och glada ändå. Också värt att påpeka är att naturlig djurhållning (väder, vind, rovdjur etc) inte alltid är bättre än det lit vi har att erbjuda våra djur i fångenskap (få komma in för att inte frysa, behöver inte fly från rovdjur som vill äta upp dem och kan få flugspray på sig för att slippa insekter). Därmed är det inte svårt för mig att försvara min hobby men det gör mig kränkt och ledsen att behöva göra det ibland – ingen vill sitt djur illa!