Hästens form

(Råkade posta inlägget innan det var helt klart igår, har finslipat det lite nu…)

Hästens form är ju en het potatis, minst sagt, särskilt sista tiden. Vill därför poängtera att jag inte står bakom en form som hästen tvingas in i, och att det för mig är skillnad på t.ex roll kur och att rida hästen ”rund”. Tycker dock att fokus ofta bara ligger på att hästen ska ha nosen ”korrekt”. Det är en del av att gå i en bra form, men att bara stirra på nosens placering blir fel. Det är dock det som är lättast att se. Vissa hästar behöver gå i en rundare form, men det är viktigt att det då är med kontakt. För mig är inte det samma sak som ”bakom hand” (då släpper hästen stödet). Vissa hästar kan behöva gå i en öppnare form, vissa behöver ha huvudet högre / lägre, precis som att man kan behöva anpassa tempot efter hästens balans. Jag rider inte mina 8 hästar på samma sätt, jag anpassar formen utifrån deras exteriör, ålder och temperament – och dagsform. Med andra ord rider jag inte hästarna i samma form varje dag, utan samma häst kan behöva arbetas på olika sätt olika dagar.

Det finns dock en ”idealform” som man vill se på tävling, med nacken som högsta punkt, och naturligtvis samling utifrån den nivå man tävlar på. Den formen man visar upp på tävling törs jag nog säga inte är optimal att rida i varje dag hela pass, utan formen bör varieras för att det inte ska slita för mycket på hästen.

Jag är verkligen ingen elitryttare eller har ridit tusentals hästar i mina dagar, men jag har ändå ridit många typer av hästar och på en ganska hög nivå. Ju mer jag rider och lär mig, desto större blir ödmjukheten inför att alla hästar och ryttare är olika. Jag hade betydligt mer starka åsikter kring hur saker borde göras när jag var yngre. Jag tar inte ”dålig ridning” i försvar på något vis, men jag tror att förväntningarna på perfektion ibland är för stor. Jag kan hitta en bra arbetsform hemma när jag / hästen har en bra dag, och då kanske det inte ens är hela ridpasset, utan 3/4 av passet gick åt att komma dit jag ville. Sedan ska detta dessutom visas upp på 5 minuter på tävling, och kanske med både ens egna och hästens nerver utanpå. Jag tror att få ryttare rider hela ridpass hemma i perfekt balans och korrekt kontakt hela tiden – även om det är det vi drömmer om. Men man måste också kunna prova sig fram och eventuellt göra lite misstag på vägen.

Nu är detta inte ett inlägg som försvarar att rida hårt och med nosen i bogen eller något sådant. Det är mer en reflektion kring saker jag läser på nätet. Man törs ju knappt lägga upp en bild där hästen eventuellt har nosen lite bakom lodplan (trots att jag inte själv har blivit påhoppad). Faktum är att jag har en hel del bilder som ser väldigt bra ut där nosen är framme – men jag vet att i den stunden bilden togs var hästen stark och faktiskt lite mot handen och absolut inte lösgjord. Däremot bilder där min känsla är ganska bra, hästen avspänd och mjuk – då ser det ofta sämre ut på bild för där är hästen ”för rund” och det gör sig inte på bild. Men det man inte ser på ett foto är hur hästen använder kroppen – alltså om ryggen är stel eller om rörelsen ”släpper igenom” osv.

Det jag vill poängtera här egentligen är att det finns ett ideal att sträva mot – och det är att hästen är lösgjord, bär sig själv och med en lätt kontakt. Att komma dit tar olika lång tid, och är olika lätt / svårt beroende på hästens förutsättningar.Hur mycket kontakt som är lagom är också olika från häst till häst – vissa hästar behöver en stadigare kontakt, medan andra nästan inte vill ha ”någon alls”. Då gäller det att lära sig känna var varje häst arbetar bäst för stunden. Men innan man hittar den optimala formen så tar det tid – dels kanske hästen måste stärkas och utbildas först. Det kan också vara olika från dag till dag. Anea t.ex. behöver vissa dagar ridas i en rundare form, vissa dagar jobbar jag med att ha formen längre, och ibland mer samlad. Och det svåra med henne är att ha henne samlad i kroppen men få en längre hals. Där är vi inte än, och jag tror tyvärr att en del av problemet är att jag behöver en sadel som ger henne mer plats att få upp manken.

Innan det går att ändra formen och placera hästen där man vill så behöver dessutom grundhjälperna fungera, gas, broms, sväng och gå undan för skänkeln. Det är förutsättningen för att kunna påverka formen. I vissa lägen kanske jag då fokuserar mer på att det här ska fungera, lite på ”bekostnad” av formen – men när hjälperna är mer på plats brukar formen också bli bättre. Så vid träning kanske fokus bör ligga mer på att ”hitta rätt kommunikation” än ”rätt form”… Det svåra är att lära ut detta på ett bra sätt, då jag upplever att en häst som är extremt spänd i sin form också är svår att kommunicera med. Jag brukar ändå försöka vara noga med att poängtera att man kontrollerar gas och broms och renodlar hjälperna, så att man inte gör ”allt på en gång” – och det här måste man ju repetera hela tiden som ryttare.

Hästens förutsättningar för arbete

Något som jag har blivit mer och mer uppmärksam på sedan jag startade verksamheten är att skapa rätt förutsättningar för hästarna att göra ett bra jobb. Det här är ett lite klurigt ämne. Man kan ju lätt bli en sådan som ”letar fel” istället för att ”lära sig rida”… Samtidigt tror jag att man ofta är lite FÖR inpräntad att det aldrig är ”hästens fel” och att det helt enkelt ”bara” är att rida bättre!

Nu menar jag inte att det någonsin är hästens fel när det inte fungerar – men det behöver inte heller alltid vara ryttarens fel. Däremot kan förutsättningarna vara fel. Naturligtvis ska man alltid vara ödmjuk inför sin egen insats, men ibland kan man helt enkelt hamna i en ond cirkel där man till slut jobbar mot både sig själv och sin häst – för att något helt enkelt inte stämmer. Ridning är svårt – men det ska inte kännas ”omöjligt”. Ibland måste man kanske fundera på om det är något annat som påverkar prestationen – utöver ens egen insats.

Till att börja med tycker jag att det är viktigt att vara uppmärksam på förändringar i beteendet eller rörelsemönstret. Ibland är det svårt att upptäcka eftersom det sällan sker över en natt. Att vet-checka hästarna då och då tycker jag är vårt ansvar som ryttare. Då kan man förhoppningsvis förekomma värre saker om man hittar problemen i tid. Mina hästar får också kiropraktik eller massage vid behov. Det kanske är ”lyx” när det gäller lektionshästar men jag tror att det lönar sig i längden. Det skapar också bättre förutsättningar för bra ridning. En häst som är väldigt skev och stel kan ju lätt bjuda in till ”dålig ridning” = man skapar en dålig spiral. En del i att förebygga det är såklart också att jag själv rider hästarna regelbundet. Det måste finnas förutsättningar för att både häst och ryttare ska kunna göra rätt, och då måste de vara rätt ridna. Man ska inte lite blint på att det känns bra för att det ser så ut, jag tycker att man som instruktör är snudd på ”skyldig” att sitta upp regelbundet – även på privathästar man undervisar!

Sedan har vi ett kapitel för sig, och det är utrustning. En djungel faktiskt. Och det var det här jag var inne på när jag nämnde att jag (förhoppningsvis) snart har bättre förutsättningar med Anea. Jag har provat lite olika sadlar på henne på senare tid och kan bara konstatera att jag måste byta. Trodde i ett ögonblick att jag hade hittat lösningen, men insåg efter ett par prov-rundor att den inte passar mig! MEN nu har jag i alla fall börjat se mig om och förmodligen hittar vi något passande (snart). Det visade sig att hon är bredare vid mankbasen än man kan tro, och att hennes nuvarande sadel är för liten (trots att jag har haft hjälp att titta till den). Men man ska följa sin känsla! Och när jag har testat andra sadlar har jag – även om jag inte har hittat den perfekta än – insett att jag inte sitter så illa som jag trodde, utan att min sadel helt enkelt inte hjälper mig längre. Jag har ju kämpat med att få upp manken på Anea, men det går ju såklart inte i en för liten sadel. Detta resulterar då i att hon ännu mer kryper ihop i formen. Och att jag har tänkt att jag rider för dåligt alternativt att hästen inte räcker till för högre krav. Men nu tror jag faktiskt att förutsättningarna inte har varit optimala, så de måste ändras om jag ska kunna gå vidare.

Igår provade jag även ett annat bett, som ska ge lite ”stöd” i mungiporna. Jag har ju svårt att rida henne på vanligt bett en längre tid, hennes mungipor är för känsliga. Det blir ju lite dubbelt när man hör att ett vanligt bett är det snällaste, men man måste anpassa sig efter hästen. Fördelen med det här bettet är att utformningen i munnen är ett vanligt tredelat bett, men jag tyckte det kändes stadigare. Förhoppningsvis kan det här vara ett bra träningsbett, men man får tävla på det också, ifall andan faller på! Ska dock klura lite på mitt kandar också, både stång och bridong behöver bytas… Ett steg i taget! Och man kan då aldrig slå sig till ro…

Naturligtvis finns massa andra faktorer som påverkar förutsättningarna, t.ex. exteriör och temperament, men det är ju svårare att ändra på. Däremot något att ha i åtanke vid t.ex. köp av häst.
Bettet heter Golden Wing. Har haft funderingar på det ett bra tag men det tar ju alltid en stund att gå från ord till handling. Hoppas att detta kan funka i längden.

 

Rätt mindset för att ”komma till ridning”

Vi hade ett teoripass i måndags som jag tänkte försöka sammanfatta så gott jag kan. Teorin under våren är bl.a. repetition / genomgång av säkerhet kring hästhanteringen, men också ridteori som varje grupp styr själva. I den här gruppen passade vi på att utvärdera förra terminens mål och diskutera nya mål. Det blev inte så mycket teori kring ridteknik, utan en hel del som kanske sammanföll lite med mitt inlägg om att bli en bättre ryttare – nämligen att ha ”rätt mindset”.

Det var väldigt roligt och givande att prata om och jag tror det väckte lite nya tankar. Det är jättebra att hinna sitta ner och prata såhär tycker jag, något man inte hinner på vanliga lektioner. Egentligen har jag himla bra förutsättningar som instruktör, eftersom jag har få elever som jag hinner ”komma närmare” än en vanlig ridskola. Hur som helst, det vi mest ”snöade in på” var hur man egentligen kommer till ridning snabbare.

En del handlar givetvis om ren ridteknik – att vara snabb nog och ha rätt tajming t.ex. Att inte klämma med benen eller bli fast i handen. Men en del handlar också om ”rätt” inställning, och det är ju egentligen svårare för mig att ”lära ut” eller förklara.

Jag tror att det är viktigt att ta ”ledarrollen” från början – redan när man leder hästen innan man sitter upp ska den lyssna på framåt och stanna när man vill. Här ”bäddar” man lite för resten av passet, får hästen att vara uppmärksam och lyssna på dig. Även när man suttit upp och skrittar på lång tygel så kan man börja ”jobba” – eller snarare kommunicera med hästen. Redan här kollar jag av att jag kan reglera hästen lite för sitsen, att skänkeln fungerar och att jag kan rida rakt. (Tips: släpp stigbyglarna för att hitta sitsen snabbare.) Det gäller att få hästen att följa dig – att du får sitta rakt och inte ”hänger med” en häst som t.ex. vill gå på tvären eller mot en skänkel – för det gör de oftast redan lite på lång tygel om man känner efter.

Generellt tror jag på att vara ”piloten”, att checka av gas, broms och sväng (förenklat) – att renodla dessa hjälper i början av passet gör att du lättare kan analysera varför saker eventuellt inte fungerar senare under passet. Man kan alltid gå tillbaka till det dessutom. Det är viktigt att själv ta ”kontrollen” över i vilken riktning passet går – det ska inte vara ren slump eller tur om det går bra, tycker jag. Om man har en ganska tydlig plan så är det också lättare att analysera varför det vissa gånger går dåligt – och kanske lära sig något även av dessa pass istället för att bara gräma sig över att det inte kändes bra. Likväl som att det är viktigt att veta vad som blev rätt – så att man kan göra om det igen!

Och där kommer vi in på känslan. Vi vill rida med en bra känsla, såklart. Först och främst måste man ju veta vad man ska leta efter – där kommer instruktören in som guide, men det är också viktigt med en häst som kan förmedla en bra känsla. Jag tror dock inte på att alltid rida bara genom att ”leta efter en bra känsla” (om man inte är född som en supertalang möjligen). Jag hade själv en period där jag red massor – men helt planlöst, och bara genom att försöka ”hitta känslan” (red mycket själv då). Jag lärde mig säkert något av det också, men det var mest tur om det gick bra. När jag lärde mig att checka av och kontrollera att hjälperna fungerar och att jag själv hade en plan så blev det mycket lättare att rida. Jag tror många glömmer det. Det behöver inte vara så avancerat – gör det på ”din nivå”, men se till att du inte bara rider runt, runt. Hästarna går inte bra av sig själva!

En sak som en elev sa var att hon rider mer utifrån att det ”inte ska gå dåligt” än att det ”ska gå riktigt bra”. Intressant, för jag har aldrig sett det ur det perspektivet. Det begränsar en såklart en hel del om man tänker på det sättet. Här tror jag att det är viktigt att våga testa lite ibland och kanske göra för mycket till och med – för att se var ”gränsen går”. Jag menar inte att rida brutalt eller så – utan att helt enkelt tänja lite på sina (eller hästens) gränser. Ibland blir det fel – det blir det för mig säkert varje pass – men det är ju så jag vet hur mycket eller lite jag ska ”trycka på knapparna”. Man kanske inte behöver göra det när man rider en ny häst – men om man har samma ett par gånger kanske man kan höja ribban lite?

Tänk på att ge hästen en chans att reagera på hjälperna. Börja med en liten hjälp, och förstärk om det behövs, men tjata inte. Ibland märker inte ryttarna att hästen faktisk har gett ett ”svar” – ryttaren rider lite till för säkerhets skull. Det kan vara så att man inte fick riktigt så mycket respons som man hade väntat sig – men även en liten reaktion ska belönas med eftergift /minskat tryck, och så kanske man kan begära mer gången efter! Det gäller att vara så fokuserad att man faktiskt lyssnar tillbaka – det är inte en envägskommunikation vi sysslar med.

Att värma upp hästen innebär naturligtvis inte att sätta press på en gång och kräva 100%. Men en vanlig uppfattning tror jag är att hästen ”ska komma igång” genom att jogga runt nästan utan inverkan. Det är viktigt att skilja på uppvärmning av muskler osv, men reaktioner och uppmärksamhet kan man kräva av hästen på en gång tycker jag – det ”ska inte” krävas en lång startsträcka för det. Tvärtom tror jag att hästen redan där kopplar bort ryttaren om man inte är lite på hugget!

En sista sak som jag har märkt är att många elever frågar ”hur rider jag den här hästen?” och i princip försöker memorera det till nästa gång. Tanken är god, men för det första rider jag inte hästarna likadant varje gång. Hästarna är (hör och häpna!) olika från dag till dag, så att tänka så kan nog bli lite ”farligt”. Sedan tror jag att man kanske anpassar sig lite för mycket utifrån hästen med det tänket. Självklart har alla hästar olika form / känslighet osv, men jag tror att man ändå ska utgå ifrån att hästen ska följa dig – inte tvärtom (återigen – checklistan) och framförallt tänka att varje ridpass är ett tomt blad! Personligen tycker jag ibland att det är lättare att sitta upp på hästar jag rider mer sällan, för då har jag inte så mycket förutfattade meningar / förväntningar som när jag rider min egen… Det som funkade igår fungerar nämligen inte alltid likadant idag -men grunderna ska fungera och de är likadana på alla hästar!

Två hästar som är väldigt olika att rida – men samma grunder ska funka: gas, broms, sväng, gå åt sidan, och att de jobbar så liksidigt som möjligt.

 

Den långa resan till att bli en duktig ryttare

Vad som är en duktig ryttare kan vara svårt att bedöma, det kanske man ska klargöra innan man börjar skriva ett sådant här inlägg. För mig är det inte bara likställt med att ha bra tävlingsresultat – det finns massa andra faktorer som spelar in. Att vara en duktig ryttare handlar (för mig) också om att vara en ”bra” hästmänniska och att kunna rida hästarna på ett trevligt sätt vid träning. Tävling är ju en ganska liten del av allt vi gör med hästarna, men det är i princip bara det vi ”visar upp utåt” och blir bedömda utifrån.

Personligen tycker jag att tävlandet kan ta fram en del sämre sidor hos många ryttare. När resultaten blir viktiga och när det väl gäller, så är det lätt att själv bli spänd, få prestationsångest och faktiskt ”rida dåligt”. Kan ju dessvärre även tala för mig själv i det här sammanhanget. Det är klart att man kan hamna i sådana situationer även annars, men det är lättare att påverka när man har en ”dålig dag” på hemmaplan. Det går kanske att välja att skritta ut istället för att träna alla svåra moment just den dagen, man kan rida mer kravlöst osv.

Just nu känner jag att min allra största ”nöt att knäcka” är att klara av att rida bättre på tävling. Helt enkelt lära mig att koppla bort att andra kanske tittar och tycker saker, att bara vara där för min skull, att klara av att vara ”i bubblan” med min häst och försöka göra det tillsammans med henne. Det här handlar inte bara om att jag vill ha bättre resultat på pappret – utan jag vill kunna ha en bra upplevelse med mig hem. Det har blivit betydligt bättre än det var när jag började tävla, men det finns massor kvar att jobba med.

Men jag har börjat fundera / reflektera mer över ridpassen hemma också. Förut har jag haft fullt upp med att lära mig det tekniska med ridning, att hitta ”rätt knappar”, lösa problem, sitta bättre… Inte så att jag på något sätt är fullärd, men jag behöver inte ägna riktigt lika mycket tankekraft åt ”hur fan gör man?”. Tro inte att man kan ”slappna av” för det! Nu har jag börjat inse hur mycket mer jag måste jobba med mig själv när det gäller den mentala biten. Inte så att det är värsta nyheterna att man behöver ”må bra för att rida bra”, och man pratar ju mycket om mental träning i tävlingssammanhang. Men jag måste bli bättre på det även hemma. Jag tror att en stor del av att utvecklas som ryttare handlar om att utvecklas som person, och det kanske är en del i varför det är så sjukt svårt och jobbigt att lära sig rida ibland? Hästarna tar sannerligen fram ens svaga punkter och låter liksom ingenting ”slinka igenom” – ifall man tar sig tiden att lyssna och tänka efter. T.ex. om man är stressad eller ofokuserad så blir ridpasset därefter, det vet vi ju alla, men det är ändå lätt att hamna där.

Man kan lära sig vansinnigt mycket om sig själv genom hästarna, och ibland är det frustrerande och jobbigt och tufft – men jag tror och hoppas att det här också är en del i att komma framåt, både som ryttare och människa. Man hittar nya utmaningar hela tiden när det kommer till hästar och ridning!
Grodan i helgen. Kommer ett gäng med bilder till – ska bara välja mellan ca 200 st…

Frukost till middag

Torbjörn är borta några dagar och här har kosthållningen spårat ur fullständigt. Idag blev det snabbnudlar till lunch, och youghurt, mackor och ägg till middag. Nu sitter jag här och är förvirrad eftersom känslan är att jag just har ätit frukost och snart ska gå och lägga mig… Måste faktiskt ta nudlarna i försvar innan någon blir bekymrad. Om man slänger ner riven morot och köttbullar samt äter en avocado vid sidan av så blir det faktiskt en hygglig lunch som är lagom mättande! Har inte ätit nudlar sedan den tiden när man i princip åt det varje dag i stallet i 14-årsåldern. Då var det någon form av basföda, så man tröttnade ju minst sagt. Nu tycker jag faktiskt att det är förvånansvärt gott (och snabbt!).

Dagen har varit bra. Har ridit fyra hästar (Anea har dock bara skrittat ut) och haft två lektioner. Dagens guldstjärna går till Zigge. Är medveten om att jag favoriserar honom en smula, men han är så rolig att rida och det händer grejer hela tiden nu. Idag klarade vi av förvända MsvC-galoppen åt båda håll. En lite klurig väg, men han orkade utan avbrott eller byten. I höstas bytte han åt ena hållet, det gick knappt att få ihop galoppen. Nu har jag ett mål ändå (skulle ju skippa sådant) och det är att rida MsvC hemma i slutet av mars. Bara ta mig runt vägarna, längningar och sådant kanske får vänta, men några steg mellantrav börjar också skymta fram så smått!

Måste väl skriva ett par ord också om stormen på sociala medier, som tagit orimliga proportioner. Hade tänkt skippa det så jag är verkligen ”sist på bollen”, kanske för att jag är så ointresserad av all sport (utom ridning) – i synnerhet bollsport, haha. (Om ingen förstår min roliga ordvits så lär i alla fall min pappa göra det, han är expert på sådant.) Allt är liksom redan skrivet och det känns en smula tjatigt även med hästfolkets försvarstal och argumenten om hur hårt vi alla sliter, hur tufft det är osv. Jag har inget behov av att få andra att inse att vi sysslar med en idrott, vilket jag kanske ”borde” lägga mer krut på. Jag tycker att det största problemet i hela debatten är hur journalister (m.fl.) tar sig rätten att nedvärdera en pristagare som blivit framröstad helt enligt reglerna. I en tid där vi verkligen ska jobba mot näthat känns det inte som om det finns särskilt mycket vuxna, vettiga förebilder för ungdomar överhuvudtaget. Riktigt tråkigt och pinsamt att läsa!

Jag tror tyvärr också att det ligger en hel del i det som min kompis Karin har skrivit om i sin krönika. Det finns nog dessvärre ett jämställdhetsperspektiv kring varför ridsporten inte ”syns” och ofta inte tas på allvar. Är uppriktigt sagt helt förundrad över kommentarer som att ”ridsporten är nog ganska stor ändå”, en ny upptäckt för många nu tydligen. När man själv är inne i det är det svårt att förstå att vi är så osynliga.

Även om försvars-sidan kanske har gått en smula överstyr är jag dock fascinerad av styrkan hos ”hästfolk” när de går samman. Dels i styrkan att rösta fram Peder tillsammans men också all energi på dessa inlägg som delas. Den här styrkan och energin är förmodligen också orsaken kring varför hästfolk också ofta har svårt att dra jämnt. 😉 Men tänk vilken kraft det finns i Ridsporten när alla är på samma sida! Jag är stolt över att vara en del i en sport som är så oerhört mångfacetterad som ridning faktiskt är.


Hästen är inte till för dressyren…

… utan dressyren är till för hästen.

Lätt att glömma när aveln har gått så mycket framåt att den ena hästen är mer spektakulär än den andra! Många hästar numera är ju födda med spänst och schwung på ett sätt som inte alls fanns förr. Då kom det med mer utbildning och styrka, och en färdig GP-häst för bara 15 år sedan hade nog inte kunnat mäta sig med dagens bästa hästar.

Ibland gör det att man känner sig en smula uppgiven när man inte har en kappsäck full med pengar att köpa en fantastisk häst för – utan man får helt enkelt göra det bästa av en ”vanlig” häst. Men samtidigt måste jag säga att den resan jag har gjort med min ”vanliga” (eller om man ska vara ärlig – från början katastrofala) häst har varit enormt lärorik. Jag fattar att vi inte kan mäta oss mot andra hästar i svår klass som har mer gång och uttryck och lättare för att samla sig. Men om man bara struntar i att jämföra sig med andra och stannar i sin egen bubbla, så har jag verkligen fått mer och mer förståelse just för vad dressyren kan göra för hästen. Genom att lära Anea mer och mer rörelser med högre krav på samling så har hon blivit starkare, smidigare, lättare att rida och fått betydligt bättre gångarter. Jag har verkligen fått en större insikt om vad en sluta gör för nytta t.ex. Även om jag har vetat det teoretiskt så har jag en annan helhelts-förståelse för det nu. Är faktiskt enormt tacksam över att ha haft det motigt på vägen, för jag har lärt mig enormt mycket av det!

Nu efter att vi har haft ett långt träningsuppehåll inbillar jag mig dessutom att vissa saker faktiskt är bättre än innan. Visst är det lite rostigt också, men det är något som känns ”annorlunda”. Kan inte sätta fingret på exakt vad än bara. Jag hoppas jag kan behålla den känslan även om jag tar tag i mer ”seriös” träning igen så att det inte bara är något jag inbillar mig för att jag rider runt här hemma själv och ”nöjer mig”. Imorgon ska vi träna för första gången sedan september (!) så jag får återkomma i frågan efter morgondagens träning. Ska bli roligt hur som helst!

2017

Jag tycker det känns lite skönt att runda av och sammanfatta saker och ting när året är slut, och även att sätta nya mål inför nästa år. För första gången i mitt liv är jag dock inte sugen på att sätta några nya mål uppriktigt sagt. Jag har jobbat sjukt hårt mot nya mål (och stora sådana) ända sedan jag var 14 (?) eller något sådant, och nu har jag klarat av alla med råge och känner mig både stolt och nöjd, men också lite ”trött”. Samtidigt som det är ganska skönt att inte ha ”piskan på ryggen” så blir jag faktiskt förvirrad av känslan av att inte ha massa storslagna planer. Det är lite tomt, och det känns som om jag väntar på att det ska hända något ”stort” men jag vet inte ens vad det skulle kunna vara. Därför tänker jag helt enkelt se vad som händer. Det har aldrig hänt förut, så vi får se hur länge känslan håller i sig men årets (helt nya) strategi är inga konkreta mål alls! På ett sätt förvirrande, på ett sätt befriande.

Ska dock bli intressant att se vad 2017 har att bjuda på (särskilt om jag försöker låta bli att styra över det) men oavsett vad så hoppas jag att det blir ett bra år på hästfronten. Började för övrigt toppen med en superhalt Diza på nyårsdagen – dock bara en hovböld, men ändå. Andra hovbölden inom en vecka (Iffi har också haft en), men hovbölder är i alla fall inget ”farligt”, bara förargligt. Det var ju för all del bra tajming med tanke på att det inte är så mycket lektioner nu, så inget att deppa över direkt!
Ett mål skulle ju kunna vara att få in höger armbåge… 😉

Sammanfattning av året som gått

Det här året känns som mitt lugnaste hittills som egenföretagare. Det är ganska skönt att saker och ting har landat lite mer, men jag känner det också som om jag inte fått ett vettigt dugg gjort under 2016. Förmodligen har det hänt mer än jag minns eller uppfattat, men med de andra åren bakom mig, med start av företag, flytt av hästar, köp av gård, stor utveckling på tävlingsfronten, giftermål, utbildning till C-tränare och domare och 1000 saker till så känns 2016 som ett mellanår där jag inte vet vad 17 jag har gjort egentligen? Vanligtvis vill jag ju ha stor utveckling och att det ska hända grejer men just nu är jag rätt ”mätt” på action om jag ska vara ärlig.

Ett mål detta år var faktiskt att vara ledig lite mer (klarade det hyfsat men är inte nöjd där än), att kunna jobba lite mindre men helst tjäna mer. Som det ser ut nu så har jag faktiskt sålt ridning för mer än 2015 trots att jag tog bort en hel ridgrupp, ett val som jag är väldigt glad över. Jag har också komprimerat kurserna och haft mer eftermiddags eller förmiddagskurser istället för dagläger vilket är en stor tidsbesparing för mig. Jag har gjort en till sak ”för mig själv” och det är faktiskt att träna liiite annat än bara ridningen. Fortfarande inte i någon större omfattning, men mer än jag orkat åren innan.

Har köpt två hästar i år, Diza och Zigge, som båda kom i januari. Diza kunde gå in snabbt i verksamheten men Zigge red jag mycket i början av året. Affe var ju också ganska ny då fortfarande, och delvis pga dessa hästar tror jag att jag har ridit väldigt mycket. Det känns så i alla fall. Under hösten hade jag ju också Avatar i träning, och jag har tävlat tre hästar i år.

Anea tävlade jag i St Georges och Intermediere. Mot slutet av säsongen på lite stadigare och bättre procent och även vinst i St Georges. Jag tycker att jag fick bättre ridkänsla på banan under hösten och att jag kunde jobba mer med känslan och kommunikationen och inte bara det tekniska. Det har ju varit väldigt mycket nytt att lära in sista två åren! Avatar gjorde två starter i MsvC med en 5:e placering och en vinst på nästan 72%. Harry hann få en gul rosett i MsvB4 på 69% innan det dessvärre gick bakåt.

Det var naturligtvis årets sorg att upptäcka att han faktiskt hade ett fysiskt fel som förklarade ett och annat med hans bristande bjudning. Samtidigt som det var jobbigt så var det ändå en lättnad att få en förklaring till att han inte ville mer. Innan dess hade vi ändå en period med riktigt bra träningar och jag har massa bra ridpass i ryggen med honom. Jag känner också att jag gav honom ett bra hästliv här och ett bra avslut. <3

En som däremot har lyckats hålla sig kvar som en igel (peppar peppar) är ju Iffi som i år fyllde hela 20 år. Jag hoppas hon kan jobba på här ett bra tag till! Nu blir hon 21 och Calle blir 18, och båda är verkligen klippor i verksamheten. Det gäller ju dock att ha i åtanke att de blir äldre och anpassa sig lite därefter.

På gården syns inte heller några stora, nya saker. Torbjörn har jobbat stenhårt med ett nytt pannrum och nytt värmesystem men det är liksom inget att ”visa upp” utan mer bara nödvändigt. Stallet blev ommålat, men samma sak där – det är sådant som syns om man INTE gör det, men ingen märker att man har gjort det. Det var dock en lättnad att dra sista penseldraget dagen innan första snön kom (!)… Det tog sin lilla tid att ta sig ett varv runt det där huset. Det finns alltid roligare saker att göra!
Gjorde i alla fall en ny större investering i verksamheten (förutom två hästar) och det var ett nytt släp som var mycket efterlängtat!

Sammanfattningsvis tror jag att det har varit bra att året inte varit så turbulent (förra året höll på att ta knäcken på  mig). Någonstans handlar det nu om att hitta en bra balans mellan jobb och annat, och att landa lite. Jag har inte hunnit det sedan jag startade 2009! Imorgon tänker jag fira nyår med några vänner här hemma, som vi brukar. Kanske kommer det upp lite funderingar kring 2017 här så småningom, men absolut inga nyårslöften.
Gott nytt år!

 

 

 

Jakten efter det perfekta

Igår läste jag det här inlägget på Hippsons FB-sida. Det handlar om psykisk ohälsa och det är inget jag kan relatera till, men jag tycker det var befriande att läsa något annat än det eviga ”tjatet” om perfekta hästgårdar med krattade grusgångar, lyckade tävlingsryttare med rosett-samlingar på väggen och välpolerade hästar utan en lerfläck på kroppen. Tipsen längst ner i artikeln är något alla kan ta till sig av.

Ibland kan jag faktiskt ledsna rejält på att allt ska vara så fint och duktigt. Jag vill inte erkänna att sådant kryper in under skinnet på mig, för jag tycker egentligen att jag är stark i mig själv och inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och gör. Har inte sett mig själv som någon som måste följa normen, är besatt av min vikt, mitt utseende eller status-prylar t.ex. Men likförbannat kommer man inte undan! Inte i stallet heller. Egentligen tror jag i grund och botten att stallet fortfarande i stort fungerar som en ”frizon” från en del av ovan nämnda saker. Jag tror att hästarna många gånger ”räddar” en från att börja må dåligt över ”onödiga” saker.

Ändå finns det även i hästvärlden mycket negativt i form av prestige, numera pryl – och märkeshysteri, samt det faktum att i princip ”allt” bygger på tävlingsresultat och att vara så j*a duktig jämt. Det är absolut bra att lära sig ta hand om djur, kunna sätta sig själv åt sidan och bita ihop och kämpa, men å andra sidan ”får” man inte vara sjuk eller trött. Mycket är ju i grund och botten för att hästen ”går först”, men på det lägger vi dessutom massa prestation, mål och att vi jämför oss med andra. (Ja, de flesta gör nog det, mer eller mindre.) Tyvärr är det lätt att jämföra sig med människor som har helt andra förutsättningar än en själv dessutom. Sociala medier spär också på det här en hel del!

Många gånger har jag faktiskt undrat över hur ”hästmänniskor” mår? Hästfolk verkar aldrig bli trötta eller utbrända, det enda som stoppar dem är ifall de ramlar av och bryter båda benen i princip. På ett sätt är det fantastiskt hur mycket ”vi” orkar och klarar av – och en del av det är förmodligen för att vi får mycket energi tillbaka av hästarna! MEN jag tror att många ändå skulle behöva fundera lite på hur många timmar om dagen man egentligen klarar av, om man måste putsa tränsen varje dag eller vad det nu kan handla om. Jag slarvar inte med hur mina hästar mår, men jag har inga problem med att rida med spån i svansen eller hoppa över putsen någon gång ibland. Man ”måste” hitta sätt att ”fuska” om man ska orka i längden.

Jag tror att det är viktigt att poängtera att även ryttare behöver vila ibland. Alla andra idrottare har vilodagar, medan vi ger hästarna vilodagar (men den dagen ska man själv ofta ändå mocka, fodra, ta ut och in och bära tunga saker….)

Hur som helst – jag ska verkligen försöka hinna ta det lite lugnt nu när det är jul-uppehåll snart. Hoppas ni också kan göra det!

 

 

 

 

Nya regler på dressyrtävlingar från 1 jan

Det har väl inte undgått någon att det blir vissa regeländringar från och med nästa år? Annars kan man läsa mer här.

Den största och mest ”uppseendeväckande” ändringen är att man inte längre får rida med hatt i Sverige. (Troligen kommer det här bli en internationell regel inom kort, det är jag övertygad om.) Nu kan man ju tro att jag tycker att den ändringen är dålig, eftersom jag valt att rida med hatt, men jag tycker ändringen är bra. Jag tycker absolut att hatt är snyggare, men kan väl också konstatera att det inte är särskilt bekvämt att rida med. Hjälmen suger upp svetten bättre, haha! Nu har jag ju ändå fått rida med hatt och frack några år, och nyhetens behag har faktiskt falnat något. (För övrigt kanske inte dessa klasser är aktuella ändå på ett tag, för jag har inte bestämt än huruvida jag ska tävla Anea mer eller inte.)

Frågan är hur övrig klädsel kommer att se ut inom några år? Färgkoderna har lättats upp, men jag hoppas ändå att det inte blir alltför färgglatt som jag ska vara ärlig. Tävling ska ändå vara ett speciellt tillfälle, och jag tycker man ska klä sig någorlunda propert. Tror i och för sig att de flesta kommer hålla fast vid det man har idag, med ett och annat undantag. Här ser jag dock en öppning om man designar ridkläder – vilken dröm att få göra lite roligare och nya kollektioner med kavajer och plastronger!

Angående frågan om att tävla dressyr bettlöst så tycker jag den är lurig. Kan på ett sätt tycka att man ”borde” få betsla hästen så som den trivs bäst – men då skulle det nästan innebära en lättnad även ”åt andra hållet” – dvs att bett som är ”skarpare” också skulle vara tillåtna, dvs fri betsling som i hoppningen. Skulle man föreslå det så blir det nog annat ljud i skällan. (Ja, jag tror att vissa hästar går bättre på t.ex. pelham än vanligt tränsbett.) Det största kruxet med frågan här är ju hur man ska bedöma om man får betsla hur man vill. Kontakten med handen / bettet är ju en del av bedömningen, vilket jag tror att många inte reflekterar över, utan man hävdar bara att förbundet är bakåtsträvare. Gissningsvis kommer fler anordna ”pay and ride” bettlöst framöver, och kanske lättas reglerna upp mer och mer om man ser att det är ett fungerande system. Jag tror hur som helst inte att det är en regel som man bara ändrar ”över en natt” – det är betydligt lättare att införa hjämtvång t.ex.

Ska också bli intressant att se om några tävlingar kommer att nyttja möjligheten med två domare. Tanken är god, men tyvärr tror jag det kan uppstå massa konflikter mellan bedömningarna. Tre domare ”jämnar ut” varandra på ett annat sätt. Två domare som eventuellt inte alls har någon samsyn (vilket visserligen alla domare borde ha – i en
drömvärld där vi är robotar) kan faktiskt bli total katastrof. Men – vi får se hur det blir!
dsc_7400Första tävlingen med hatt och frack. Vad ska jag göra med hatten nu? Kan man plantera en blomma i den kanske?