Funderingar kring betäckning

Beslutet att inte tävla Anea mer står fast, och det känns ganska skönt faktiskt. Nu återstår att hitta en annan sysselsättning för henne. Jag önskar att hon hade varit en läromästare så att jag antingen kunde sälja henne, eller ha henne som lektionshäst. Nu är hon visserligen snäll, så att ha med henne då och då är inget problem, men däremellan skulle jag behöva rida henne mycket om det skulle fungera och jag vill helst inte det. Hon är en ”läromästare” på så vis att hon kan mycket rörelser, men hon är inte så ”förlåtande” om man t.ex. fastnar i handen eller slutar rida med sits och ben – vilket på sätt och vis är bra, men det tråkiga är hon lätt blir spänd om det blir fel. För hennes bästa vill jag hellre att hon får ”pensioneras” som avelssto för det tror jag hon skulle trivas med.

Jag har inte intresserat mig för avel innan, men jag tycker att det är slöseri att inte prova att betäcka en häst som är selektionssto, med bra stam (De Niro – Bellini) och egna meriter upp till svår klass. Det är ju sådana ston man ”ska” avla på. Dessutom har hon varit så gott som kärnfrisk i 10 år och det är ju värt massor. Helt säkert skulle hon bli en bra mamma, och hon älskar ju hag-livet och har gått på bete hela somrarna i alla år, så det är ingen ”tävlingshäst” som typ slår sig när den ser en sten bara för att den är van att stå i grusruta…

Jag tänker att antingen får man en häst som går att sälja (men då måste man göra det rätt fort om det ska löna sig), eller så ”får” jag en blivande häst åt mig själv. Det kostar såklart att föda upp en häst, men om jag skulle leta häst åt mig själv med mina nuvarande krav så skulle jag inte ha råd med en sådan – inte ens som unghäst. Nu vet man ju inte om man lyckas föda upp något vettigt förstås, men i värsta fall kanske det ”bara” blir en lektionshäst som man vet har vuxit upp på ett bra sätt och är rätt riden och hanterad från början… Jag skulle dessutom tycka att det vore roligt att lära mig något nytt, och ha ett mål som inte handlar om prestation utan mest för att det är kul.

Igår var jag på Lövsta och pratade om hur man går till väga samt eventuell hingst… Jag måste bara övertala Torbjörn snabbt nu, sommaren är ju redan här. Frågan handlar mest om pengar – alltså främst i det lång loppet – inte själva ”tillverkningen”. Jag vet att många tycker att det är givet när man har egen gård, men det är inte gratis för mig att ha häst bara för att jag har ett stall. (Jag tänker att mina hästar ”kostar” mig som en inackordering eftersom det är en alternativ intäkt.)

Men jag tänker såhär: under hösten ska hon ju i så fall hållas igång och skulle kunna gå i verksamheten så mycket det går så hon kan bidra till sitt uppehälle. Föla kan hon göra hemma (vi har en fölbox – och det var ju min man som föreslog att vi skulle bygga en från början så det måste vi väl utnyttja?) och sedan har vi ju bete och hagar för den första tiden. Däremot måste jag klura på vad som är bäst när (obs att jag skriver ”när…”) fölet blir äldre, för då måste den gå med andra unghästar anser jag. Och då är alternativen att skicka iväg den (till rimlig peng) eller att bygga egen lösdrift och ta hit andra hästar = mycket mer jobb och större risk. Men det skulle eventuellt kunna gå plus mínus noll i det fallet?

Tipsa gärna om bra unghäst-beten för billig peng. Kom förresten med alla tips (och bra argument) som ni har! Jag kan eventuellt tänka mig någon slags samarbete eller låna ut henne också (ej till ridning!) om jag blir ”desperat”. Vilket jag i och för sig redan är eftersom det här måste beslutas inom kort.
Länk till Blup.

 

Vikten av att ha bra sadlar

Nu har jag köpt en till Anatomica till verksamheten, helt enkelt för att jag använder min egen sadel på flera av hästarna. Jag har skrivit här om hur jag upplevde sadelbytet på Anea. Jag är fortfarande väldigt nöjd med den och mår mycket bättre i kroppen när jag har en sadel som passar mig (och hästen). Förut kunde jag få en del spänningar i ryggen, för att jag kompenserade, nu händer det inte lika ofta.

Det finns naturligtvis ingen sadel som passar alla hästar och alla ryttare, men min uppfattning är att en Anatomica är ”snäll” mot hästens rygg och ligger bra på många av hästarna. Jag tycker också att den ger ett bra stöd till ryttaren utan att man känner sig låst. Det är mycket stöd för överskänkel / knä, och jag har inte gillat det förut, men de här stöden är så mjuka att de inte låser benet och nu tycker jag att jag får en bra hjälp av det istället. Jag var rädd att det skulle bli knepigt för ryttare med olika benlängd att sitta i den, men det har faktiskt fungerat förvånansvärt bra för båda korta och långa ryttare.

Att ha en bra sadel är A och O för både ryttare och häst. I en verksamhet där man byter hästar ibland kan man kanske inte ha 100% perfekta sadlar, men jag försöker i alla fall att passa in och ändra / byta sadlar i den mån jag kan. Alla ryttare kan inte heller passa perfekt i alla sadlar pga olika benlängd och olika bäcken t.ex, men förutsättningarna att hitta en bra sits är i alla fall mycket större med en dressyrsadel än i en allroundsadel som många ridskolor har. Tyvärr är det svårt att hitta ett bra skänkel-läge i en allround-sadel och man hamnar lätt ”på rumpan”.

Jag ser den här sadeln som en investering eftersom jag tror att jag kommer att kunna ha den på många hästar, och jag vet att många elever gillar den! Men i samband med detta vill jag också poängtera vikten av att ni tar hand om utrustningen ordentligt och är försiktiga med både sadlar och träns.
Jag tänker faktiskt gå så långt som att be er titta över era stövlar. Jag kan inte gärna förbjuda er att ha vissa stövlar, men det är nästan snudd på. Stövlar med kraftig dragkedja på vadens baksida verkar ge märken på kåpan på vissa sadlar så jag vill helst inte att ni använder sådana stövlar. Jag lägger massor av pengar på utrustningen och vill gärna att den håller så länge som möjligt, därför skulle jag uppskatta om ni kollar hur stövlar / chaps ser ut. (Dragkedja på insidan av stövlarna går bra – det ger inte märken.) Hårda bud. Men då får ni också sitta i bra sadlar. 🙂
Maria och Velle fick inviga nya sadeln i helgen. Den är nog lite hård i början men det är för att den är fabriks-ny!

Lektionshästmästerskap

Idag har jag varit och dömt lektionshästmästerskap för juniorer i Vällingby. Ett mycket litet startfält på 9 deltagare. Synd att det inte är fler som ställer upp – bra tävlingsform tänker jag! (Mina hästar får tyvärr inte delta i liknande tävlingar för att de går för få lektioner per vecka för att räknas som lektionshästar om någon undrar…)

Hur som helst var det första gången som jag dömde med två andra domare. Ett bra tillfälle eftersom jag känner båda lite grann och då kändes det inte lika ”jobbigt”. Det ska såklart inte vara ”jobbigt” men lite nervöst blir det faktiskt att jämföra med andra. På det stora hela var det ganska lika med något undantag. Efter en tävling med flera domare så samlas man och diskuterar resultatet. Det kan vara bra att veta som ryttare att det faktiskt görs en avstämning och man får en chans att prata igenom varför det skiljer sig åt. 5% räknas som ”okej” diff, men mer än så ska man följa upp. Bra tycker jag, eftersom det är ett sätt att kolla av sin bedömning och få prata igenom tävlingen med andra. Det är ju också positivt att vi i det mesta var relativt eniga. Man är ganska ensam som domare, så jag måste säga att det här kändes givande. 🙂

Nu ska jag lägga mig tidigt och hoppas på att jag lyckas hålla en begynnande förkylning i schack… Hoppas ni hade en bra valborg och 1 maj!

MsvB-domarutbildning

I helgen har jag varit på Strömsholm på utbildning för MsvB-domarkandidater. Vi har fokuserat på samling och rörelserna som är utmärkande för den nivån (skolor, skrittpiruetter och galoppombyten). En del teori sker på sal, men på sådana här utbildningar ingår givetvis mycket tid även i ridhuset. Igår tittade vi på rörelserna på fyra olika hästar, vilket var väldigt bra så att man kunde jämföra dessa med varandra. Idag har vi tittat på samt dömt hela program.

Kursen hålls av två domare, vilket är bra eftersom man får höra bådas bedömningar. Oftast stämmer det överens, men inte alltid, vilket bekräftar hur svårt det här är… Det får naturligtvis inte skilja alltför mycket men vi har förstås haft en del diskussioner. 😉 Lite beror ju på var man sitter och i vilken vinkel man ser rörelserna, men också på vad man fokuserar på. Vi ser helt enkelt inte alltid exakt samma saker.

Det känns roligt att få gå vidare såpass snabbt eftersom jag inte har dömt så länge. Jag undrar dock hur man ska hinna bli tillräckligt bra, det gäller ju att döma så mycket som möjligt, vara insatt och påläst. Ridläran är ju det minsta problemet, den hoppas jag sitter! Men reglementet ska man ju helst kunna utantill och nu har vi även en lång lista på ungefär hur mycket poäng som ska dras av på en rörelse vid olika fel. Och det viktigaste av allt är ju att snabbt lära sig värdera varje moment, sätta en siffra och dessutom veta varför man satte just den siffran.

Det är svårt att döma. Det är svårt att rida. Och det är svårt att lära ut ridning… Ibland hade det varit skönt att göra något där man visste att 4+4 alltid är 8, att det fanns rätt och fel och ett ”facit”. Den här sporten är så oerhört märklig, särskilt grenen dressyr skulle jag våga påstå. Men det är väl därför man fortsätter i ur och skur, man blir ju inte klar, någonsin… Ett mål för många år sedan var att tävla på Strömsholmstävlingarna. Nu får det långsiktiga målet kanske vara att bli ”bra nog” för att även döma där så småningom… 😉

Att döma dressyr

Förra helgen var jag i Täby på tävling och skuggdömde en MsvB. Det ingår i utbildningen / vidareutbildningen som domare att göra detta några gånger. Ett bra sätt att ”komma igång” tycker jag, och att i viss mån kunna kontrollera sina siffror mot en annan domare, även om det såklart inte finns ett exakt ”facit” när det gäller dressyr.

På det stora hela låg jag ganska ”jämnt” med domaren, några ryttare hamnade på nästan exakt samma % så det var ju bra. Sedan var det några avvikelser såklart, som jag får fundera på vad de beror på. Även med tre domare så brukar det ju skilja en del mellan domarna, och det handlar ju lite om var man sitter och vad man ser, men i viss mån handlar du ju också om vad man kanske väljer att premiera eller vad man är extra petig med. Det är ganska ofta man hör ryttare säga ”domaren gillar inte min typ av häst” eller liknande, men jag väljer att tro att de flesta domare är mer objektiva än så – jag hoppas det i alla fall. Däremot kan det vara en del saker som en viss domare kanske noterar extra och som eventuellt drar ner – eller premieras. Jag är t.ex. känslig för ritter som ser orytmiska och inte taktmässiga ut, hästar med ojämnt påskjut i travökningar etc. Här kanske andra ser lite mer mellan fingrarna och tittar mer på andra saker. Däremot premierar jag god ridning – att man rider noggrant, bra vägar och att man inverkar korrekt på hästen. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram det även om hästen kanske inte är ”flashig”. Och åt andra hållet – inte ge extra poäng till den häst som rör sig bäst men kanske inte utför momentet rätt. Det här är en av de svåraste sakerna med att döma – att kunna döma korrekt utifrån varje hästs förutsättningar.

”Tyvärr” kommer man dock inte ifrån att gångarterna är en del av bedömningen, och att gångarterna också påverkar hästens förmåga till samling och längning. (Men det är något som mer gör mig mer frustrerad för egen del, som ryttare med en begränsad budget…!)

Det jag tycker att jag behöver träna mer på är att se kvalitéer och sätta rätt siffra på t.ex. ökad skritt eller lämpligt gångartsbetyg. Det låter kanske inte så svårt, men det jag menar är att det är lättare att se det tekniska – t.ex. om ett byte är rent, om det är rätt tvärning i en öppna etc. Det är lättare att ha en ”mall” för det – ett orent byte är t.ex. inte godkänt, punkt. Men att bedöma gångarterna kräver att man har lite fler referenspunkter. För övrigt är gångartsbetyget ett betyg för alla tre gångarterna – bara det kan ju vara lite knivigt – framförallt eftersom du har några sekunder på dig att besluta dig för varje siffra du sätter.

Som ni hör är det inte lätt att döma – prova gärna att sitta på läktaren på en tävling och sätt egna siffror på några ryttare! Det kan faktiskt vara ett bra sätt att försöka lära sig lite mer. Är man riktigt intresserad tycker jag att man ska försöka sitta med som skrivare på någon tävling så att man får mer inblick i hur domaren tänker. Det kan man absolut ha nytta av till sin egen ridning och framförallt till sitt eget tävlande!
Det här känns riktigt långt bort nu när man tittar ut genom fönstret…

 

Vilka är framtidens kunder?

Nu har jag drivit mitt företag i snart 10 (!) år, och jag har haft en ganska stabil kundkrets hela tiden. Många har varit med ända från start (eller tidigare än så faktiskt), andra har haft uppehåll och återkommit, och vissa nya tillkommer naturligtvis medan andra försvinner. De flesta av mina kunder är kvinnor (99,99% typ…) – inte så förvånande kanske, och större delen av dem är äldre än vad jag är. Jag tror att det beror på att det kostar mer att rida här än på vanlig ridskola, så jag drar nog till mig kunder med en stabil ekonomi, som tycker att det är värt att lägga lite extra på en hobby som betyder mycket. Dessutom tar man sig inte hit utan bil, så den faktorn tillkommer också.

Jag undrar dock hur kundkretsen kommer se ut om 10-20 år? Jag förutsätter att jag jobbar med ungefär samma sak då, men kanske med lite annan inriktning (det får väl tiden utvisa) – hästar lär det ju dock handla om i alla fall. Många av mina kunder idag är ju ”fostrade” i samma stall-anda som jag själv, man har kanske hängt i stallet mycket och har ett ganska bra ”helhetstänk” kring hästen. ”Ryktet” säger ju att dagens unga inte är i stallet på samma sätt som vi var, utan man kommer dit och rider och sedan åker man hem. Jag ser ju inte det här, eftersom jag bara riktar mig till vuxna ryttare. Men jag funderar på hur det här eventuellt kommer att påverka min framtida kundkrets – för någon gång kommer det ju ”vända” till att mina kunder är yngre än jag (speciellt eftersom jag har upptäckt att jag själv inte är så ung längre…). Självklart finns det många unga med ett genuint hästintresse – men jag undrar ändå om man kommer att märka någon skillnad? Kommer det t.ex. finnas större behov av kurser i ”häst” och inte bara ridning? Kommer det ens finnas intresse för ”hela paketet”? Eller vill man bara köpa tjänsten och kanske till och med betala för att få hästen sadlad? Kommer fler ha egen häst men vara i behov av extra tjänster?
Jag på min första ”dressyrtävling”, en klubbtävling på hästen Dawona.

Jag hoppas att ridskolorna kämpar på med att förmedla känslan för hästen, och att man försöker få med eleverna på alla delar. På gott och ont är ju t.ex. skötarsystem ett minne blott (tror jag?). På gott menar jag att jag inte tror att det är stall-hierarki på samma sätt som förr, men på ont så tror jag också att en stor del av pysslet kring hästen försvunnit i ett moln av stress och andra aktiviteter. När jag började rida så bodde man ju nästan i stallet, det var inte ens så att man red varje gång man var där. Det som drog var djuren, kompisar, och en känsla av att vara ”behövd” – vi mockade och sopade och skötte ju allt. Utan den bakgrunden tvivlar jag på att jag hade haft en egen verksamhet idag. Tyvärr tror jag att många av de nya, fina anläggningarna som har byggts på ridskolorna inte riktigt bjuder in till att man har möjlighet till detta. Dels är säkerhetstänket mycket större nu (bra, visst, men man lär sig också att bli säker i stallet genom att vara där – inte genom att undvika risker), men jag tycker tyvärr att en del moderna ridskolor känns som ”fabriker”. Stallen är nog bra för hästarna, och en modernisering var såklart nödvändig, men flera av de stall jag kikat in i sista tiden har känts kalla och opersonliga. Det inbjuder helt enkelt inte till stallhäng och jag tycker att det är så synd. Vi tappar en viktig del i ”ridskole-kulturen” tycker jag. Sedan förstår jag också att en stor ”bov” är massa andra aktiviteter som ska hinnas med numera, och det kan ju vara svårt att påverka.

En känsla som jag själv har är att kunderna kanske inte kommer ha samma bakgrund från stallet som idag, men däremot tror jag att det kommer vara medvetna kunder, som förmodligen också är mer kräsna. Jag tror att kraven kommer att öka på hästvälfärd, utrustning, hästarnas utbildningsnivå och kanske också insyn i hur verksamheten sköts. Det har ju redan hänt en hel del på den fronten de sista 20 åren, och jag är ganska säker på att det kommer att hålla i sig.

Vad tror ni? Hur kommer ridsporten utvecklas i framtiden? Kommer ridskolorna se ut som idag? Kommer fler att ha egen häst istället? Kommer man vilja rida i lika stora grupper eller kommer ”min” typ av verksamhet med mindre grupper om mer individanpassning att växa? Ni som jobbar på ridskola – märker ni någon skillnad nu mot förr? Jag vill gärna höra era framtidsspaningar!

Julafton. Minns inte vilket är men minns det som ett av mitt livs bästa ridturer. <3
I den här spiltan satt jag och gjorde läxorna. Fast troligen med hästen vänd åt andra hållet…

 

Att hitta bra lektionshästar

Nu kommer ett utlovat inlägg om att hitta lektionshästar. Det är, som ni vet, inte helt lätt. Jag tror dock att problemet att hitta ”vanliga” ridskolehästar, och det jag letar efter, inte är riktigt detsamma. Ridskolehästarna ska gå med betydligt fler ryttare än här, fler pass per dag, och de ska oftast kunna gå med ”alla” ridskolans elever.

Mina hästar ska ju också gå med olika ryttare, men inte fullt så många, och aldrig nybörjare. Så redan där kan jag sålla ut lite fler hästar. Jag tror att det är ett fåtal av de hästar jag har haft som skulle ha fungerat på en vanlig ridskola, helt enkelt för att de jag väljer är lite känsligare och med mer temperament.

Min drömhäst till verksamheten är såklart välutbildad och lätt att rida i form för att den har en bra egen balans. Den ska röra sig ”lagom” dvs taktmässigt, men inte ha för stora gångarter eftersom det ofta är svårare att sitta på en sådan häst. Dessutom ska den helst röra sig lite ”ekonomiskt” så att den helt enkelt inte överanstränger sig. Men om jag ska hitta bara sådana hästar, så får jag ju också betala en slant. Oftast måste man kompromissa med något för att ha råd.
Nogge var först in. Jag köpte honom för att jag tyckte han var lätt att rida i form och hade lätt för att göra byten. Han var en hopphäst som inte villa hoppa vattenmattor.

Jag behöver också tänka på att hästarna ska komplettera varandra och inte vara lika stora, lika gamla, eller alltför lika att rida. Även om jag bara tar emot vana ryttare, så är nivån mellan eleverna skiftande. Några är väldigt rutinerade och behöver lite känsligare och mer tekniska hästar, och några behöver lite stadigare och mer ”förlåtande” hästar. Det är väldigt svårt att kombinera känsligheten med att hästen också är förlåtande (med det menar jag att den inte gör en stor grej av att en ryttare gör fel).

Ett ”problem” är också att jag själv tycker att tekniska hästar som är känsliga för sätet är de som är mest lättridna. Helt enkelt för att jag får en reaktion på mina hjälper. Jag tycker att det är jättesvårt att rida hästar som är lite ”avtrubbade” men de kan vara bättre för en del elever. Det är en klurig balansgång!
Zigge är en sådan typ som jag gillar men som kan vara svår, det är en väldigt teknisk häst som man måste rida ”smart”. De elever som har kommit en bit brukar dock tycka att han ger en bra ridkänsla.

Även om det är svårt att hitta allt i en och samma häst så tycker jag att jag oftast har hittat rätt bra hästar i förhållande till min budget. Man får dock räkna med att göra en hel del jobb själv. Och man får chansa lite, köpa hästar som kanske har något röntgenfynd och hålla tummarna, eller köpa häst på film (för att man inte orkar åka land och rike runt och provrida hästar som man bara blir besviken på…). Jag har köpt en hel del hopphästar som inte har hoppat bra nog, men de byter ofta galopp lätt och kan vara trevliga på backen. Många gånger bättre än billiga ”dressyrhästar” som är hobbyridna och oftast inte går fram för skänkeln…

På sätt och vis är det svårare att köpa verksamhetshästar än en privathäst, pga att de ska vara lite allsidiga och klara ryttarbyten etc. Men å andra sidan så behöver inte allt vara perfekt på en och samma individ. Om man letar häst till sig själv vill man ju att ”allt” ska stämma. I det här fallet kan man ju acceptera att en häst exempelvis är svår att rida ut på själv, inte gillar att tävla eller liknande.
Calle var såklart ett av mina bästa köp, en häst som klarar både orutinerade ryttare och ändå kan vara är läromästare för de duktigare växer ju verkligen inte på träd…

Drömmen vore såklart att alla hästarna var utbildade minst MsvB och var tävlingsbara, men det är lite av en utopi om man inte har väldigt mycket pengar. Min budget ligger runt 60-70.000, jag har aldrig betalat mer än så, däremot betydligt mindre för vissa. (Anea är en av de billigaste i inköp…) Det viktigaste för mig är att hästarna är väl grundridna, så att de kan förmedla rätt känsla till eleven, och att det i alla fall finns en sannolikhet att man får rätt svar när man ger rätt hjälper. Det här måste jag såklart underhålla hela tiden för det är färskvara (även om jag har mycket duktiga elever). Och jag själv måste gilla hästarna, det blir inte bra om jag själv inte tycker att de är roliga att rida. För mig är det också A och O att veta att jag kan sitta upp om det behövs, och nå ett hyfsat resultat ganska fort om en elev ”kör fast”. Det är ett grundkriterium tycker jag!

Fantasi är en av de jag har haft längst nu. Hon kan gå med olika nivåer på elever, men visar väldigt tydligt om man gör fel. Gör man rätt så märker man det också! Och det är det absolut viktigaste.

 

Driva hästföretag med lönsamhet – går det?

Jag fick en kommentar på tidigare inlägg angående mina ”tankar kring att driva företag, särskilt med tanke på att du vill ha en riktigt bra hästhållning.” 

Det här är något jag återkommer till hela tiden, fast mest på min egen kammare. Att driva företag är svårt, att driva HÄST-företag är nog ännu svårare. Det går absolut att få lönsamhet, men man blir kanske inte rik i första taget. Det knepiga är att det är väldigt tidskrävande och det går många timmar som inte är debiterbara. Alt runt ikring hästarna är också väldigt dyrt. I alla fall i mitt fall så går mycket tid åt till daglig skötsel, ridning av lektionshästarna etc. Den tid jag kan ta betalt för, dvs lektionerna, är en bråkdel av alla timmar jag jobbar. Så är det nog för många företagare, men största nackdelen med djur är att man inte kan stänga av dem på sin lediga dag – de ska ha mat och städat ändå!
Anea har hängt med redan från starten! (Lisas Hästfoto)

Jag är dessutom ganska petig och lägger rätt mycket tid på att hästarna ska vara i bra skick, samt även en hel del pengar på både veterinär, massage och kiropraktor t.ex. Där skulle man säkert kunna spara in en del pengar, men å andra sidan: om man tänker långsiktigt så är det bättre att ta hand om hästarna på bästa sätt för att de ska hålla längre. Att göra avkall på det, eller på att inte ha rätt utrustning, tror jag är att vara ”dum-snål”.

Man får nog ställa sig frågan varför man vill göra det här om man ska köra igång. Om drivkraften är pengar ska man såklart göra något annat. Om drivkraften är livskvalitet och jobba med något man brinner för – kör! Jag tror att det är få småföretagare som drivs av pengar dock, oavsett bransch.
Nogge – mitt allra första hästköp

Men naturligtvis funderar jag ofta på om jag skulle kunna göra på något annat sätt. Att göra något helt annat kommer dock inte på fråga! Hur jag än vrider och vänder på det så halkar jag ändå tillbaka på samma spår. Alternativen skulle t.ex. kunna vara att utöka – med fler hästar, mer personal, större grupper t.ex. Men då tappar jag ”kontroll” – fler hästar t.ex. innebär att jag inte hinner rida alla själv. Och jag ser det som en styrka att jag ”kan mina hästar”. Större grupper osv skulle också göra att det blev sämre kvalitet. Så storleken på verksamheten tycker jag är lagom.
Att satsa mer på att vara traditionell tränare känns svårt och även lite jobbigt, för det innebär att man måste åka runt mer, och ha många timmars träningar i rad för att det ska löna sig. Nu jobbar jag nästan alltid hemma, och jag har också lagt pauser mellan mina pass. Det är en medveten strategi för att överleva vintertid. Jag hatar att frysa! Många tränare har ju 10 ekipage i rad, det är inte värt det tycker jag.
Att ha hästar i träning – nja.. då ska man ha ganska många för att det ska löna sig. Om man ska ha det som huvudsyssla alltså. Däremot som ett komplement är det ju toppen.

Så på något sätt har jag ändå en verksamhet som passar mig – jag styr min tid (mycket viktigt), jag kan ta betalt i förskott och med uppsägningstid (svårare som tränare), jag jobbar hemma, jag har inte så många lektioner / vecka. Nackdel: jag måste investera i verksamheten och äga hästar och inventarier för stora summor. Och hästar är som bekant levande djur, som blir sjuka, slår sig och har en egen vilja.
Största steget som egenföretagare: att köpa gård. Helt orimligt att ens drömma om – trodde jag!

Här kommer vi till det jag tycker är jobbigast med att driva eget. Det är inte långa dagar, jobba helger, lite semester, att oroa sig för ekonomin. Nej, det svåraste av allt för mig, det är att tjäna pengar på mina djur. Och att jag inte alltid kan ha en perfekt plan för varje häst på ett sätt som jag önskar. Jag kan tycka det är jobbigt att jag måste låta en häst gå ett pass när jag egentligen vill att den ska skritta ut istället. Och det är tyvärr ett faktum att lektionsverksamhet (även med duktiga elever) ”sliter” på hästarna mer än det bygger upp. Och jag jobbar hela tiden med att försöka förbättra hästarna och få dem att prestera och må så bra som det går, men ofta har jag en känsla av att jag får börja om hela tiden. Och jag vänjer mig visst inte vid det. Kanske blir det till och med svårare ju mer jag lär mig!

Men det positiva är också att jag lär mig – hela tiden. Varje dag lär jag mig något nytt när jag rider, undervisar eller hanterar hästarna. Det blir aldrig långtråkigt! Och när jag ser att en elev har snappat upp något och utvecklas så är det väldigt givande. Det är roligt att kunna erbjuda hästar som kan ge ryttaren rätt känsla, och det är dessutom lyx att kunna träna, tävla och vidareutveckla sig själv på arbetstid. Men den största utmaningen är faktiskt att driva en verksamhet som både drar in pengar OCH sätter hästarna först. Det kanske jag inte hade räknat med riktigt. Jag trodde konstigt nog inte att jag skulle bli så känslomässigt involverad i hästarna. Man gör ju ändå det här för att man älskar hästar! Men det är en stor skillnad för mig att jobba med hästar och att jobba med MINA hästar. Det var lättare att inte bli så emotionell när det var någon annans hästar, då kunde man hålla problemen ifrån sig på ett annat sätt.
Men för att återkoppla lite till det här med lönsamheten. För mig var det viktigt att hitta en egen nisch – vilket jag tycker att jag har gjort. Det finns massor av duktiga hästmänniskor så det kan vara svårt att ”utmärka” sig. Jag tror också på att ha flera ben att stå på (jag har lektionshästar, träning, dömer samt inackorderingar) – men samtidigt ska man nog inte bli alltför ”spretig” för då gör man ingenting bra. Våga ta betalt är såklart A och O, svårt i den här branschen eftersom man måste anpassa priset efter vad andra tar betalt. Och även om det är dyrt att rida så är det faktiskt ett faktum att hela den här branschen fortfarande bygger mycket på ideella krafter, att man tycker att det är ”kul med hästar” och att det florerar mycket svarta pengar… Ska man ta rimligt betalt (i förhållande till utgifter) kommer ingen vilja rida. Tyvärr!

(… och där blir det typ ett helt inlägg till… en annan gång!)

Sammanfattningsvis är det viktigt för mig att hästarna går först, och utifrån det är jag nöjd med att kunna leva på det här. Det skulle gå att få ner kostnaderna och öka intäkterna, men då på bekostnad av hästarna, och för mig är det inte värt det. Jag jobbar hellre några extra timmar.

Best of 2017

Det är svårt att låta bli någon slags sammanfattning av året när det är slut. Inför 2017 satte jag inte upp så mycket konkreta mål, och det känns för mig som om det blev lite därefter: typ lite slätstruket och utan några stora eller uppseendeväckande händelser…Jag är inte helt nöjd med att bara låta saker ”rulla på” men det kanske är så det blir efter att ha haft en brant kurva uppåt på flera plan under några år.

Några bra saker som jag dock vill lyfta fram med år 2017 är:

Grodan som kom i februari. Jag köpte henne på film i syfte att sälja henne, men som bekant är jag sämst på att sälja hästar så det blir inget med det. Faktum är att den hästen passar mig bra, är lättriden och utvecklas snabbt – samt har en extremt gullig personlighet. Så om inget oväntat händer så hoppas jag att hon kan utvecklas vidare på samma sätt även under 2018, och även hinna med någon tävlingsstart.
I början av året kompletterade jag mina träningar för Nina Bengtsson med att även rida för Rebecca Mauléon. Båda instruerar så att jag begriper, samt är positiva och pushar mig vidare. Dessutom kan båda sitta upp vid behov, vilket jag ser som ett (nästintill) krav – eller i varje fall en trygghet ifall det ”kör ihop sig”.
Tack vare deras tålamod och min envishet så lyckades jag i slutet av året knipa en första plats i Intermediere1 på Anea – vilket jag aldrig hade trott i början av året. Nu känner jag mig till och med sugen på att försöka snäppa upp lite till, även om Anea faktiskt blir 17 år i år. Inget som märks dock.
En jättestor del i Aneas utveckling sista tiden är även köpet av ny sadel, som jag skrivit en hel del om. Det kanske kan verka överdrivet att en sadel skulle göra så stor skillnad, men det är verkligen så. Jag sitter så himla mycket bättre och mer avspänt! Förut kunde jag få lite ont om ridpasset inte flöt på, men jag har mått mycket bättre i kroppen nu! Jag har dessutom tagit mig i kragen och skaffat inlägg till skorna så att jag inte ska gå snett, och jag tror det också har hjälpt till en del. Det gäller verkligen att försöka ta hand om sig själv i detta yrke.

Och apropå det är jag också mycket nöjd med årets kurser – och då främst kurserna med både yoga och ridning som jag har haft ihop med Helena Starkenberg. De kurserna har varit oerhört givande för alla inblandade, och det kommer fler. Håll utkik!

Jag lånar ett omdöme från första kursen här som får illustrera detta:Jag valde också att sälja Calle i år. Det kanske verkar konstigt att ha med på ”best of”-listan, men faktum är att det är ett sådant beslut som jag är nöjd med. Calle är ett av mina bästa köp någonsin, men jag tyckte att det var dags för honom att få mer variation med uteritter och hoppning, samt lättare pass, med tanke på att han nu i år blir 20 år gammal. Nu kunde jag sälja till en elev och han står ändå kvar så det kunde verkligen inte bli bättre.
Några fler saker:
Jag lyckades ta mini-semester TRE gånger i år, det händer inte i första taget.
Vi började tapetsera om i salen på ovanvåningen och det blir verkligen fint!
Jag kunde köpa en helt ny bil, vilket jag aldrig hade förväntat mig. Kanske en ”världslig” sak men ändå en slags bekräftelse för mig som företagare.
Jag fick dessutom besked om att jag nu är MsvB-domaraspirant. Det kommer ta lite tid innan man är klar, men ett kliv framåt i alla fall!

Jag är dessutom väldigt tacksam över alla jag har runt om mig, vänner, familj och även kunder – som hjälper och stöttar när det kniper, och avlastar i stallet ibland. Jag är verkligen glad för det ska ni veta!

Inspiration

Här är en artikel från Hippson som är tänkvärd. Något som vi skulle kunna testa på lektion tror jag..! Jag själv gör det här omedvetet ganska ofta – har skrivit om det för några år sedan.

Sedan ett litet klipp som jag tycker är träffsäkert – och handlar om att ”komma till ridning”. Och enligt mig börjar ridpasset redan i boxen / på stallgången – det handlar helt enkelt om hur du kommunicerar med hästen. För det gör du – vare sig du tänker på det eller inte.