Så håller jag lektionshästarna motiverade

För att få glada och hållbara hästar så krävs det variation i arbetet, och gärna ridning på olika typer av underlag. Med en egen häst är det lättare att planera veckans ridpass, men jag försöker att ha det här i bakhuvudet även med mina lektionshästar. Nu har ju jag lyxen att driva min egen verksamhet och det innebär att jag själv väljer om jag vill maxa intäkterna och låta hästarna gå mer, eller om jag prioriterar att de ska gå ”lagom” och må bra. Jag håller generellt ett lite högre tempo på lektionerna (och med högre krav) än på en ridskola, så de kan inte gå lika mycket av den anledningen. Mina hästar ”sparar” sig sällan på lektionerna genom att t.ex. gå med nybörjare. Men bortsett från den fysiska belastningen att gå flera pass om dagen så tycker jag att den psykiska faktorn är minst lika viktig – och den pratar man inte lika mycket om tycker jag. Att gå flera pass om dagen i ridhus med olika ryttare tror jag gör att många hästar stänger av lite, och jag vill inte ha avstängda hästar!

Därför försöker jag variera arbetet så mycket som möjligt. Många ridpass börjar eller slutar ute när vädret tillåter. Svårt på vintern förstås, men annars skrittar vi nästan alltid fram eller av ute. Då får hästarna bättre bjudning och variation på underlaget, samt att de blir tryggare när de rids i olika miljöer. Jag försöker också få in ca en uteritt varje vecka, i den mån jag kan. Några elever rider ut ibland, och jag kan också välja att göra några pass ute istället för att ”rida igenom” hästarna inomhus.

En annan viktig faktor för mig är att gärna ha någon ryttare på varje häst som rider den hästen lite mer regelbundet (i den mån det går) – så att häst och ryttare lär känna varandra. Jag rider även alla hästar själv (med målet ca en gång i veckan – ibland blir det mer, ibland mindre). Dels vill jag känna status på hästarna, men jag kan också jobba loss en del spänningar och snedheter innan de blir befästa. Hästar som går med mycket spänningar är sällan glada hästar. Ibland tycker jag att det blir för många ridpass om jag ska rida utöver veckans lektioner, och då väljer jag kanske att tömköra eller arbete vid hand som ett komplement. Då blir det variation och hästen slipper även sadel den dagen.

Jag försöker också göra olika typer av övningar (men med en röd tråd), och avsluta när hästarna har gjort något bra istället för att nöta länge. Ibland lägger jag in markarbete för att få mer variation i dressyrjobbet. (Jag vet – den här terminen har jag varit dålig på det såhär långt.. Det kommer!)

Andra viktiga saker för att hålla hästarna glada är att utrustningen passar, och att de vid behov får hjälp av veterinär, kiropraktor etc. Jag stämmer hellre i bäcken än att jag väntar på att det ska bli ”katastrof”. Jag försöker också vara noga med att fördela arbetet under veckan hyfsat jämnt. Ibland blir det lite svårt, och i vissa fall har jag faktiskt hellre flyttat elever till andra tider, vilket kan betyda att någon rider privat på dagtid istället för sin tid i grupp. Det är inte alltför ofta, och det gör att jag själv får jobba lite extra, men jag gör hellre det om det passar i hästens vecko-schema. Och jag är väldigt tacksam över att jag har flexibla elever som har förståelse för detta. Det ger trots allt mer kvalitet åt alla i slutändan!

Redo för hösten

Den längsta sommaren någonsin börjar ta slut. Det blir nog flera fina dagar kvar att se fram emot, men kanske inte på stranden. Hösten är dock en bra tid på hästryggen – lagom varmt och för min del så rider jag bättre efter sommaren för det mesta. Har märkt att jag är mycket tröttare i kroppen på våren efter en lång vinter.

Det finns ganska många saker jag har funderat över under sommaren, både när det gäller hur jag vill att mitt företag ska se ut, hur jag själv vill ha det och även hur världen ser ut. Den sista biten känns tyvärr rätt jobbig. Jag har tänkt så många gånger att jag ska försöka sätta ord på det, men det är inte så lätt som man kan tro för jag vet inte i vilken ände jag skulle börja eller vad det skulle leda till.

Hur som helst så tror jag de flesta av oss kommer att gå och rösta på söndag. Personligen ligger miljö- och klimatfrågor mig närmast, för utan en fungerande planet så finns det liksom inga andra frågor enligt mig. Jag tror dock att de flesta tänker ganska kortsiktigt så jag känner inget större hopp inför någon större förändring, inte i tid i alla fall. (Och så skäms jag eftersom jag nyss flög utomlands – eftersom jag tycker att vi flyger på tok för mycket – men det var ju som sagt 15 år sedan sist och lär dröja till nästa gång igen. Men jag tycker i alla fall att man ska tänka sig för innan man sätter sig på flyget – sedan kan det naturligtvis vara så att det ibland inte finns något annat alternativ.)

Jaha, det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om, inte nu, men jag tror att en del sådana här frågor kan komma upp här igen. Jag känner också att jag har vissa skyldigheter som företagare (hur liten jag än är) att driva mitt företag som ett gott exempel, och det finns nog saker att jobba med om man rotar lite mer i skrymslena.

Tankar kring företaget då? (Det var det jag skulle skriva om egentligen.) Jag ligger lite lågt den här hösten med kurser och bokningar. Jag har jobbat väldigt mycket med detta i 10 år och jag behöver lite andrum känner jag. Det här året har jag faktiskt gjort lite mer saker privat, haft mer ledig tid och inte tävlat så mycket – lite trist på sätt och vis, men kanske nödvändigt just nu. Det kan vara så att jag behöver ändra på lite små saker för att det ska bli hållbart i många år till, för både mig och mina hästar.

Några saker jag har funderat på:

Att lägga en grupp dagtid (på sikt). Det kanske inte går alls pga avståndet hit, men om det är någon som är intresserad av detta i framtiden så vill jag gärna veta det.

Kanske någon form av fast privatlektionstid som ev kan delas två och två (motsvarande att rida i grupp, fast en väldigt liten ”grupp”). Samma här – finns intresse för detta? Generellt verkar det vara ett stort intresse för privatlektioner, och det är svårt att möta upp den efterfrågan.

Att eventuellt skapa ett ”paket” för träning / ridning för de med egen häst. Vet dock inte i vilken form. Det jag vill ha mer av på både mina och elevernas hästar är en tydlig riktning, mål och mer fokuserad träning. Kom gärna med egna idéer. En del kanske stannar på idé-stadiet, men i någon form måste man ju alltid förändra och utveckla ett koncept – grunden kommer dock att bibehållas, för den är bra! 

Vad har hänt med dressyrstarterna?

Är det inbillning eller har antalet starter i dressyrtävlingarna gått ner? Och i så fall – vad beror det på? Det var ju inte länge sedan man behövde ställa klockan för att anmäla sig på pricken när anmälan öppnade. Nu verkar få klasser bli fulla (och är de det så är det ändå många som stryker sig).

LB ser fortfarande ut att gå ganska bra, MsvC kan det också vara en del anmälda i. Men generellt tycker jag att det ser tunt ut på tävlingarna numera. Har det blivit för mycket tävlingar? Krockar tävlingarna mer med varandra? Är det för dyrt att tävla? Eller är det pga Pay n´ride som har blivit vanligare?

I helgen var det t.ex. två meeting fre-sön, Vallentuna och Gripen. Nu är inte det visserligen inte i samma län, men det är ändå samma ryttare som åker inom det här området, vilket gör att tävlingarna konkurrerar med varandra eftersom det är samma klasser. Jag vet inte om det har blivit en större konkurrens på det här viset, men i så fall vore det ju bra om det gick att samordna bättre. Själv tycker jag ofta att det ligger massa olika tävlingar samma helg, medan vissa helger (typ den helgen när man verkligen kunde / ville tävla) så finns det ingenting någonstans överhuvudtaget.

Behövs det mer organisation kring hur tävlingarna planeras? Något övergripande från Ridsportförbundet som kan synka tävlingarna i samma område även om det inte är i samma län?

Sedan är ju en fråga om många hellre väljer träningstävlingar istället? Equipe och TDB i all ära – men det går liksom inte att starta ”i smyg” för att testa vingarna utan att alla dina stallkamrater kan se hur det gick. Då kanske man hellre åker någonstans och bara rider program för sin egen skull. Och jag tycker att det är en himla bra möjlighet att göra innan man ska ut på riktiga tävlingar!
Men skulle man kanske kunna hitta ett komplement för att fylla tomma klasser? Att man skulle kunna starta utom tävlan på samma tävlingsplats? Det kanske är väldigt krångligt att organisera, och eventuellt skulle det göra att ännu färre väljer att delta ”på riktigt”. Men samtidigt känns det tråkigt att arrangörerna ska göra ett jättejobb för att sedan ha halvfulla klasser (några klasser i helgen har haft 1-4 deltagare).

Tyvärr tror jag också att ju mindre klasserna blir desto lägre intresse – det är svårare att knipa en rosett om det är få starter, och det gör kanske (tyvärr) att suget minskar ännu mer. Trots allt är det roligare att vara placerad i en klass med 40 starter än att komma näst sist av 5, även om procenten är densamma…

Nu kommer dessutom kvalprocenten bli hårdare från nästa år (tror jag – rätta mig om jag har fel), vilket i och för sig är bra, men det kommer sannolikt också göra att startfälten blir ännu mindre från MsvB och uppåt.

Är det någon annan som har sett detta eller är det jag som inbillar mig? Hur ser det ut på hoppsidan? Är det någon som har förslag på förändring? Eller är det så att intresset för dressyr faktiskt är på väg att svalna?
Anea och jag på Lag-SM på Strömsholm 2015. Känns som en evighet sedan…!

 

Funderingar kring betäckning

Beslutet att inte tävla Anea mer står fast, och det känns ganska skönt faktiskt. Nu återstår att hitta en annan sysselsättning för henne. Jag önskar att hon hade varit en läromästare så att jag antingen kunde sälja henne, eller ha henne som lektionshäst. Nu är hon visserligen snäll, så att ha med henne då och då är inget problem, men däremellan skulle jag behöva rida henne mycket om det skulle fungera och jag vill helst inte det. Hon är en ”läromästare” på så vis att hon kan mycket rörelser, men hon är inte så ”förlåtande” om man t.ex. fastnar i handen eller slutar rida med sits och ben – vilket på sätt och vis är bra, men det tråkiga är hon lätt blir spänd om det blir fel. För hennes bästa vill jag hellre att hon får ”pensioneras” som avelssto för det tror jag hon skulle trivas med.

Jag har inte intresserat mig för avel innan, men jag tycker att det är slöseri att inte prova att betäcka en häst som är selektionssto, med bra stam (De Niro – Bellini) och egna meriter upp till svår klass. Det är ju sådana ston man ”ska” avla på. Dessutom har hon varit så gott som kärnfrisk i 10 år och det är ju värt massor. Helt säkert skulle hon bli en bra mamma, och hon älskar ju hag-livet och har gått på bete hela somrarna i alla år, så det är ingen ”tävlingshäst” som typ slår sig när den ser en sten bara för att den är van att stå i grusruta…

Jag tänker att antingen får man en häst som går att sälja (men då måste man göra det rätt fort om det ska löna sig), eller så ”får” jag en blivande häst åt mig själv. Det kostar såklart att föda upp en häst, men om jag skulle leta häst åt mig själv med mina nuvarande krav så skulle jag inte ha råd med en sådan – inte ens som unghäst. Nu vet man ju inte om man lyckas föda upp något vettigt förstås, men i värsta fall kanske det ”bara” blir en lektionshäst som man vet har vuxit upp på ett bra sätt och är rätt riden och hanterad från början… Jag skulle dessutom tycka att det vore roligt att lära mig något nytt, och ha ett mål som inte handlar om prestation utan mest för att det är kul.

Igår var jag på Lövsta och pratade om hur man går till väga samt eventuell hingst… Jag måste bara övertala Torbjörn snabbt nu, sommaren är ju redan här. Frågan handlar mest om pengar – alltså främst i det lång loppet – inte själva ”tillverkningen”. Jag vet att många tycker att det är givet när man har egen gård, men det är inte gratis för mig att ha häst bara för att jag har ett stall. (Jag tänker att mina hästar ”kostar” mig som en inackordering eftersom det är en alternativ intäkt.)

Men jag tänker såhär: under hösten ska hon ju i så fall hållas igång och skulle kunna gå i verksamheten så mycket det går så hon kan bidra till sitt uppehälle. Föla kan hon göra hemma (vi har en fölbox – och det var ju min man som föreslog att vi skulle bygga en från början så det måste vi väl utnyttja?) och sedan har vi ju bete och hagar för den första tiden. Däremot måste jag klura på vad som är bäst när (obs att jag skriver ”när…”) fölet blir äldre, för då måste den gå med andra unghästar anser jag. Och då är alternativen att skicka iväg den (till rimlig peng) eller att bygga egen lösdrift och ta hit andra hästar = mycket mer jobb och större risk. Men det skulle eventuellt kunna gå plus mínus noll i det fallet?

Tipsa gärna om bra unghäst-beten för billig peng. Kom förresten med alla tips (och bra argument) som ni har! Jag kan eventuellt tänka mig någon slags samarbete eller låna ut henne också (ej till ridning!) om jag blir ”desperat”. Vilket jag i och för sig redan är eftersom det här måste beslutas inom kort.
Länk till Blup.

 

Vikten av att ha bra sadlar

Nu har jag köpt en till Anatomica till verksamheten, helt enkelt för att jag använder min egen sadel på flera av hästarna. Jag har skrivit här om hur jag upplevde sadelbytet på Anea. Jag är fortfarande väldigt nöjd med den och mår mycket bättre i kroppen när jag har en sadel som passar mig (och hästen). Förut kunde jag få en del spänningar i ryggen, för att jag kompenserade, nu händer det inte lika ofta.

Det finns naturligtvis ingen sadel som passar alla hästar och alla ryttare, men min uppfattning är att en Anatomica är ”snäll” mot hästens rygg och ligger bra på många av hästarna. Jag tycker också att den ger ett bra stöd till ryttaren utan att man känner sig låst. Det är mycket stöd för överskänkel / knä, och jag har inte gillat det förut, men de här stöden är så mjuka att de inte låser benet och nu tycker jag att jag får en bra hjälp av det istället. Jag var rädd att det skulle bli knepigt för ryttare med olika benlängd att sitta i den, men det har faktiskt fungerat förvånansvärt bra för båda korta och långa ryttare.

Att ha en bra sadel är A och O för både ryttare och häst. I en verksamhet där man byter hästar ibland kan man kanske inte ha 100% perfekta sadlar, men jag försöker i alla fall att passa in och ändra / byta sadlar i den mån jag kan. Alla ryttare kan inte heller passa perfekt i alla sadlar pga olika benlängd och olika bäcken t.ex, men förutsättningarna att hitta en bra sits är i alla fall mycket större med en dressyrsadel än i en allroundsadel som många ridskolor har. Tyvärr är det svårt att hitta ett bra skänkel-läge i en allround-sadel och man hamnar lätt ”på rumpan”.

Jag ser den här sadeln som en investering eftersom jag tror att jag kommer att kunna ha den på många hästar, och jag vet att många elever gillar den! Men i samband med detta vill jag också poängtera vikten av att ni tar hand om utrustningen ordentligt och är försiktiga med både sadlar och träns.
Jag tänker faktiskt gå så långt som att be er titta över era stövlar. Jag kan inte gärna förbjuda er att ha vissa stövlar, men det är nästan snudd på. Stövlar med kraftig dragkedja på vadens baksida verkar ge märken på kåpan på vissa sadlar så jag vill helst inte att ni använder sådana stövlar. Jag lägger massor av pengar på utrustningen och vill gärna att den håller så länge som möjligt, därför skulle jag uppskatta om ni kollar hur stövlar / chaps ser ut. (Dragkedja på insidan av stövlarna går bra – det ger inte märken.) Hårda bud. Men då får ni också sitta i bra sadlar. 🙂
Maria och Velle fick inviga nya sadeln i helgen. Den är nog lite hård i början men det är för att den är fabriks-ny!

Lektionshästmästerskap

Idag har jag varit och dömt lektionshästmästerskap för juniorer i Vällingby. Ett mycket litet startfält på 9 deltagare. Synd att det inte är fler som ställer upp – bra tävlingsform tänker jag! (Mina hästar får tyvärr inte delta i liknande tävlingar för att de går för få lektioner per vecka för att räknas som lektionshästar om någon undrar…)

Hur som helst var det första gången som jag dömde med två andra domare. Ett bra tillfälle eftersom jag känner båda lite grann och då kändes det inte lika ”jobbigt”. Det ska såklart inte vara ”jobbigt” men lite nervöst blir det faktiskt att jämföra med andra. På det stora hela var det ganska lika med något undantag. Efter en tävling med flera domare så samlas man och diskuterar resultatet. Det kan vara bra att veta som ryttare att det faktiskt görs en avstämning och man får en chans att prata igenom varför det skiljer sig åt. 5% räknas som ”okej” diff, men mer än så ska man följa upp. Bra tycker jag, eftersom det är ett sätt att kolla av sin bedömning och få prata igenom tävlingen med andra. Det är ju också positivt att vi i det mesta var relativt eniga. Man är ganska ensam som domare, så jag måste säga att det här kändes givande. 🙂

Nu ska jag lägga mig tidigt och hoppas på att jag lyckas hålla en begynnande förkylning i schack… Hoppas ni hade en bra valborg och 1 maj!

MsvB-domarutbildning

I helgen har jag varit på Strömsholm på utbildning för MsvB-domarkandidater. Vi har fokuserat på samling och rörelserna som är utmärkande för den nivån (skolor, skrittpiruetter och galoppombyten). En del teori sker på sal, men på sådana här utbildningar ingår givetvis mycket tid även i ridhuset. Igår tittade vi på rörelserna på fyra olika hästar, vilket var väldigt bra så att man kunde jämföra dessa med varandra. Idag har vi tittat på samt dömt hela program.

Kursen hålls av två domare, vilket är bra eftersom man får höra bådas bedömningar. Oftast stämmer det överens, men inte alltid, vilket bekräftar hur svårt det här är… Det får naturligtvis inte skilja alltför mycket men vi har förstås haft en del diskussioner. 😉 Lite beror ju på var man sitter och i vilken vinkel man ser rörelserna, men också på vad man fokuserar på. Vi ser helt enkelt inte alltid exakt samma saker.

Det känns roligt att få gå vidare såpass snabbt eftersom jag inte har dömt så länge. Jag undrar dock hur man ska hinna bli tillräckligt bra, det gäller ju att döma så mycket som möjligt, vara insatt och påläst. Ridläran är ju det minsta problemet, den hoppas jag sitter! Men reglementet ska man ju helst kunna utantill och nu har vi även en lång lista på ungefär hur mycket poäng som ska dras av på en rörelse vid olika fel. Och det viktigaste av allt är ju att snabbt lära sig värdera varje moment, sätta en siffra och dessutom veta varför man satte just den siffran.

Det är svårt att döma. Det är svårt att rida. Och det är svårt att lära ut ridning… Ibland hade det varit skönt att göra något där man visste att 4+4 alltid är 8, att det fanns rätt och fel och ett ”facit”. Den här sporten är så oerhört märklig, särskilt grenen dressyr skulle jag våga påstå. Men det är väl därför man fortsätter i ur och skur, man blir ju inte klar, någonsin… Ett mål för många år sedan var att tävla på Strömsholmstävlingarna. Nu får det långsiktiga målet kanske vara att bli ”bra nog” för att även döma där så småningom… 😉

Att döma dressyr

Förra helgen var jag i Täby på tävling och skuggdömde en MsvB. Det ingår i utbildningen / vidareutbildningen som domare att göra detta några gånger. Ett bra sätt att ”komma igång” tycker jag, och att i viss mån kunna kontrollera sina siffror mot en annan domare, även om det såklart inte finns ett exakt ”facit” när det gäller dressyr.

På det stora hela låg jag ganska ”jämnt” med domaren, några ryttare hamnade på nästan exakt samma % så det var ju bra. Sedan var det några avvikelser såklart, som jag får fundera på vad de beror på. Även med tre domare så brukar det ju skilja en del mellan domarna, och det handlar ju lite om var man sitter och vad man ser, men i viss mån handlar du ju också om vad man kanske väljer att premiera eller vad man är extra petig med. Det är ganska ofta man hör ryttare säga ”domaren gillar inte min typ av häst” eller liknande, men jag väljer att tro att de flesta domare är mer objektiva än så – jag hoppas det i alla fall. Däremot kan det vara en del saker som en viss domare kanske noterar extra och som eventuellt drar ner – eller premieras. Jag är t.ex. känslig för ritter som ser orytmiska och inte taktmässiga ut, hästar med ojämnt påskjut i travökningar etc. Här kanske andra ser lite mer mellan fingrarna och tittar mer på andra saker. Däremot premierar jag god ridning – att man rider noggrant, bra vägar och att man inverkar korrekt på hästen. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram det även om hästen kanske inte är ”flashig”. Och åt andra hållet – inte ge extra poäng till den häst som rör sig bäst men kanske inte utför momentet rätt. Det här är en av de svåraste sakerna med att döma – att kunna döma korrekt utifrån varje hästs förutsättningar.

”Tyvärr” kommer man dock inte ifrån att gångarterna är en del av bedömningen, och att gångarterna också påverkar hästens förmåga till samling och längning. (Men det är något som mer gör mig mer frustrerad för egen del, som ryttare med en begränsad budget…!)

Det jag tycker att jag behöver träna mer på är att se kvalitéer och sätta rätt siffra på t.ex. ökad skritt eller lämpligt gångartsbetyg. Det låter kanske inte så svårt, men det jag menar är att det är lättare att se det tekniska – t.ex. om ett byte är rent, om det är rätt tvärning i en öppna etc. Det är lättare att ha en ”mall” för det – ett orent byte är t.ex. inte godkänt, punkt. Men att bedöma gångarterna kräver att man har lite fler referenspunkter. För övrigt är gångartsbetyget ett betyg för alla tre gångarterna – bara det kan ju vara lite knivigt – framförallt eftersom du har några sekunder på dig att besluta dig för varje siffra du sätter.

Som ni hör är det inte lätt att döma – prova gärna att sitta på läktaren på en tävling och sätt egna siffror på några ryttare! Det kan faktiskt vara ett bra sätt att försöka lära sig lite mer. Är man riktigt intresserad tycker jag att man ska försöka sitta med som skrivare på någon tävling så att man får mer inblick i hur domaren tänker. Det kan man absolut ha nytta av till sin egen ridning och framförallt till sitt eget tävlande!
Det här känns riktigt långt bort nu när man tittar ut genom fönstret…

 

Vilka är framtidens kunder?

Nu har jag drivit mitt företag i snart 10 (!) år, och jag har haft en ganska stabil kundkrets hela tiden. Många har varit med ända från start (eller tidigare än så faktiskt), andra har haft uppehåll och återkommit, och vissa nya tillkommer naturligtvis medan andra försvinner. De flesta av mina kunder är kvinnor (99,99% typ…) – inte så förvånande kanske, och större delen av dem är äldre än vad jag är. Jag tror att det beror på att det kostar mer att rida här än på vanlig ridskola, så jag drar nog till mig kunder med en stabil ekonomi, som tycker att det är värt att lägga lite extra på en hobby som betyder mycket. Dessutom tar man sig inte hit utan bil, så den faktorn tillkommer också.

Jag undrar dock hur kundkretsen kommer se ut om 10-20 år? Jag förutsätter att jag jobbar med ungefär samma sak då, men kanske med lite annan inriktning (det får väl tiden utvisa) – hästar lär det ju dock handla om i alla fall. Många av mina kunder idag är ju ”fostrade” i samma stall-anda som jag själv, man har kanske hängt i stallet mycket och har ett ganska bra ”helhetstänk” kring hästen. ”Ryktet” säger ju att dagens unga inte är i stallet på samma sätt som vi var, utan man kommer dit och rider och sedan åker man hem. Jag ser ju inte det här, eftersom jag bara riktar mig till vuxna ryttare. Men jag funderar på hur det här eventuellt kommer att påverka min framtida kundkrets – för någon gång kommer det ju ”vända” till att mina kunder är yngre än jag (speciellt eftersom jag har upptäckt att jag själv inte är så ung längre…). Självklart finns det många unga med ett genuint hästintresse – men jag undrar ändå om man kommer att märka någon skillnad? Kommer det t.ex. finnas större behov av kurser i ”häst” och inte bara ridning? Kommer det ens finnas intresse för ”hela paketet”? Eller vill man bara köpa tjänsten och kanske till och med betala för att få hästen sadlad? Kommer fler ha egen häst men vara i behov av extra tjänster?
Jag på min första ”dressyrtävling”, en klubbtävling på hästen Dawona.

Jag hoppas att ridskolorna kämpar på med att förmedla känslan för hästen, och att man försöker få med eleverna på alla delar. På gott och ont är ju t.ex. skötarsystem ett minne blott (tror jag?). På gott menar jag att jag inte tror att det är stall-hierarki på samma sätt som förr, men på ont så tror jag också att en stor del av pysslet kring hästen försvunnit i ett moln av stress och andra aktiviteter. När jag började rida så bodde man ju nästan i stallet, det var inte ens så att man red varje gång man var där. Det som drog var djuren, kompisar, och en känsla av att vara ”behövd” – vi mockade och sopade och skötte ju allt. Utan den bakgrunden tvivlar jag på att jag hade haft en egen verksamhet idag. Tyvärr tror jag att många av de nya, fina anläggningarna som har byggts på ridskolorna inte riktigt bjuder in till att man har möjlighet till detta. Dels är säkerhetstänket mycket större nu (bra, visst, men man lär sig också att bli säker i stallet genom att vara där – inte genom att undvika risker), men jag tycker tyvärr att en del moderna ridskolor känns som ”fabriker”. Stallen är nog bra för hästarna, och en modernisering var såklart nödvändig, men flera av de stall jag kikat in i sista tiden har känts kalla och opersonliga. Det inbjuder helt enkelt inte till stallhäng och jag tycker att det är så synd. Vi tappar en viktig del i ”ridskole-kulturen” tycker jag. Sedan förstår jag också att en stor ”bov” är massa andra aktiviteter som ska hinnas med numera, och det kan ju vara svårt att påverka.

En känsla som jag själv har är att kunderna kanske inte kommer ha samma bakgrund från stallet som idag, men däremot tror jag att det kommer vara medvetna kunder, som förmodligen också är mer kräsna. Jag tror att kraven kommer att öka på hästvälfärd, utrustning, hästarnas utbildningsnivå och kanske också insyn i hur verksamheten sköts. Det har ju redan hänt en hel del på den fronten de sista 20 åren, och jag är ganska säker på att det kommer att hålla i sig.

Vad tror ni? Hur kommer ridsporten utvecklas i framtiden? Kommer ridskolorna se ut som idag? Kommer fler att ha egen häst istället? Kommer man vilja rida i lika stora grupper eller kommer ”min” typ av verksamhet med mindre grupper om mer individanpassning att växa? Ni som jobbar på ridskola – märker ni någon skillnad nu mot förr? Jag vill gärna höra era framtidsspaningar!

Julafton. Minns inte vilket är men minns det som ett av mitt livs bästa ridturer. <3
I den här spiltan satt jag och gjorde läxorna. Fast troligen med hästen vänd åt andra hållet…

 

Att hitta bra lektionshästar

Nu kommer ett utlovat inlägg om att hitta lektionshästar. Det är, som ni vet, inte helt lätt. Jag tror dock att problemet att hitta ”vanliga” ridskolehästar, och det jag letar efter, inte är riktigt detsamma. Ridskolehästarna ska gå med betydligt fler ryttare än här, fler pass per dag, och de ska oftast kunna gå med ”alla” ridskolans elever.

Mina hästar ska ju också gå med olika ryttare, men inte fullt så många, och aldrig nybörjare. Så redan där kan jag sålla ut lite fler hästar. Jag tror att det är ett fåtal av de hästar jag har haft som skulle ha fungerat på en vanlig ridskola, helt enkelt för att de jag väljer är lite känsligare och med mer temperament.

Min drömhäst till verksamheten är såklart välutbildad och lätt att rida i form för att den har en bra egen balans. Den ska röra sig ”lagom” dvs taktmässigt, men inte ha för stora gångarter eftersom det ofta är svårare att sitta på en sådan häst. Dessutom ska den helst röra sig lite ”ekonomiskt” så att den helt enkelt inte överanstränger sig. Men om jag ska hitta bara sådana hästar, så får jag ju också betala en slant. Oftast måste man kompromissa med något för att ha råd.
Nogge var först in. Jag köpte honom för att jag tyckte han var lätt att rida i form och hade lätt för att göra byten. Han var en hopphäst som inte villa hoppa vattenmattor.

Jag behöver också tänka på att hästarna ska komplettera varandra och inte vara lika stora, lika gamla, eller alltför lika att rida. Även om jag bara tar emot vana ryttare, så är nivån mellan eleverna skiftande. Några är väldigt rutinerade och behöver lite känsligare och mer tekniska hästar, och några behöver lite stadigare och mer ”förlåtande” hästar. Det är väldigt svårt att kombinera känsligheten med att hästen också är förlåtande (med det menar jag att den inte gör en stor grej av att en ryttare gör fel).

Ett ”problem” är också att jag själv tycker att tekniska hästar som är känsliga för sätet är de som är mest lättridna. Helt enkelt för att jag får en reaktion på mina hjälper. Jag tycker att det är jättesvårt att rida hästar som är lite ”avtrubbade” men de kan vara bättre för en del elever. Det är en klurig balansgång!
Zigge är en sådan typ som jag gillar men som kan vara svår, det är en väldigt teknisk häst som man måste rida ”smart”. De elever som har kommit en bit brukar dock tycka att han ger en bra ridkänsla.

Även om det är svårt att hitta allt i en och samma häst så tycker jag att jag oftast har hittat rätt bra hästar i förhållande till min budget. Man får dock räkna med att göra en hel del jobb själv. Och man får chansa lite, köpa hästar som kanske har något röntgenfynd och hålla tummarna, eller köpa häst på film (för att man inte orkar åka land och rike runt och provrida hästar som man bara blir besviken på…). Jag har köpt en hel del hopphästar som inte har hoppat bra nog, men de byter ofta galopp lätt och kan vara trevliga på backen. Många gånger bättre än billiga ”dressyrhästar” som är hobbyridna och oftast inte går fram för skänkeln…

På sätt och vis är det svårare att köpa verksamhetshästar än en privathäst, pga att de ska vara lite allsidiga och klara ryttarbyten etc. Men å andra sidan så behöver inte allt vara perfekt på en och samma individ. Om man letar häst till sig själv vill man ju att ”allt” ska stämma. I det här fallet kan man ju acceptera att en häst exempelvis är svår att rida ut på själv, inte gillar att tävla eller liknande.
Calle var såklart ett av mina bästa köp, en häst som klarar både orutinerade ryttare och ändå kan vara är läromästare för de duktigare växer ju verkligen inte på träd…

Drömmen vore såklart att alla hästarna var utbildade minst MsvB och var tävlingsbara, men det är lite av en utopi om man inte har väldigt mycket pengar. Min budget ligger runt 60-70.000, jag har aldrig betalat mer än så, däremot betydligt mindre för vissa. (Anea är en av de billigaste i inköp…) Det viktigaste för mig är att hästarna är väl grundridna, så att de kan förmedla rätt känsla till eleven, och att det i alla fall finns en sannolikhet att man får rätt svar när man ger rätt hjälper. Det här måste jag såklart underhålla hela tiden för det är färskvara (även om jag har mycket duktiga elever). Och jag själv måste gilla hästarna, det blir inte bra om jag själv inte tycker att de är roliga att rida. För mig är det också A och O att veta att jag kan sitta upp om det behövs, och nå ett hyfsat resultat ganska fort om en elev ”kör fast”. Det är ett grundkriterium tycker jag!

Fantasi är en av de jag har haft längst nu. Hon kan gå med olika nivåer på elever, men visar väldigt tydligt om man gör fel. Gör man rätt så märker man det också! Och det är det absolut viktigaste.